"Ett gemensamt uppehåll vid gränssnittet mellan två olika sorters oordning"

Fritt fall, 2009
Schilf, 2007
Juli Zeh
Översättning av Christine Bredenkamp
Weyler förlag

Tyska kriminalhistorier tycks vilja in i min läserfarenhet. Denna gång handlar det om Juli Zehs senaste bok på svenska, Fritt fall. Och även denna gång rör det sig om en udda historia. Man finner en relativt ordinär syltburk av spänningsdetaljer. Bakgator i vardagsfamiljeliv, förrädiska akademiska toppnivådiskussioner och framförallt en kommissarie, Schilf. Samt ett par övriga poliser med stark vilja att klättra. En läkemedelsskandal, en kidnappning, ett mord. Konsekvenser och utredningar. De lockande kapitelrubrikerna beskriver enligt äldre litteraturmanéer kortfattat nyckelscenerna i det kommande. ”Första kapitlet i sju delar. Sebastian klipper kurvor. Maike lagar mat. Oskar kommer på besök. Fysiken tillhör de älskande. Sjätte kapitlet i sju delar. Kommissarien hukar bland ormbunkarna. Ett vittne som det inte kommer an på gör sitt andra framträdande. Somliga åker till Genf.”
Under läsningen av Fritt fall var jag till en början skeptisk. Konstruerade sökta dialoger. Lite galet igen. Kul. Men ganska så snart vändes det i mitt tycke störande sökta till att bli hela saken. Romanens konstighet landade och jag kunde betryggad och faktiskt nyfiken ta mig vidare. Bokens vetenskapliga aspekter är viktiga, allt viktigare. Istället för intrikata konstruktionsmässiga finesser med drag av post och meta, placerar Zeh dessa underligheter inom handling. Karaktärerna talar och träter, över kvantfysikens kursiva meningar, parallella världar, sanningars glidningseffekter och verklighetens potential. Det är gnistrande roande. Och avslappnande. Istället för att filosofera sig fram till förståelse kan man luta sig tillbaka och låta de båda stjärnprofessorerna, samt den allt annat än fysikdumma kommissarien, reda ut begreppen. Som att iaktta en schackmatch, för någon som inte kan spela.
Vissa lekfulla litterära stiligheter finner man dock. Mest slående är den som rör kommissariens inre monologer. En röst, som man först tar för berättare, återger Schilfs tanke och sysslande. Rösten har kommissarien hört i tjugo år. ”Tvånget att avsides kommentera sitt eget görande och låtande drabbar honom som en kronisk sjukdom med oregelbundna mellanrum. Då finns det inte längre någon nutid i hans huvud utan blott det narrativa preteritet, och i stället för ett jag finns det bara en tredje person.” Härefter närvarar observatören i romantexten, som en självklar individ. ”Vissa dagar ger livet en inget annat val än att ta vägen ut genom bakdörren, tänkte kommissarien, tänker kommissarien." Det är också naturligt nog hos kommissarien som läsaren landar. Man har förtroende för honom. Lös nu denna sörja av sorgligheter och subversiva moment, tänker man. Sjuk, sliten som han är. Men hoppfull, hedervärd och glad. Schilf, our man. Fritt fall leder min tanke till två andra författare. För det första, och också tydligast, till Haruki Murakami. Realistisk skumhet. Jag är inte säker på att jag skulle kunna argumentera för att denna världsordning egentligen skiljer sig markant från det om latinamerikansk litteratur ofta brukade begreppet. Vad skulle i så fall skillnaden utgöras av? Naturvetenskap istället för humaniora? Exoterisk istället för esoterisk? Tycker jag, tycker jag att det finns likheter och skillnader, men det får lämnas öppet. Oavsett blir jag hos Zeh påmind om det som är annorlunda och svårbeskrivet hos Murakami. Outrett. Min andra association går till den briljanta boken De måske egnede av Peter Høeg. Den romanen drivs visserligen av en helt annan sorgeton, men den tematiserar tid på ett liknande sätt. Att skriva fiktion om hur tid fungerar och inte fungerar ger onekligen en utmaning till den författare som vill utnyttja narrativitetens temporala effekter. Hos Zeh lämnas dessa delar öppna. Frågor som rests, eller rest sig, får inte alla gånger svar. Så som; tänk vidare om du vill. Kanske kommer du på.
Sist, men absolut inte minst, måste man rapportera något om språket. I hård konkurrens med diverse snygga lager och historievändningar, samt med nöjet och trevligheten i allt det opretentiösa, står sig ändå Zehs språk. Nästan oupphörligen är det berusande välkomponerat. Abstrakta sjungande utsagor. Vasst, torrt som knaster och ändå även rent poetiskt, melodiöst. Det är här, i orden, som den verkliga mystiken visar sig. Trots att man vet att det är oerhört medvetet och genomtänkt från författarens sida, faller det inte på just det. Det ger en enkel och märklig historia den konstfulla tyngd som får den att lysa lagom starkt. Den väl avvägda balansen vittnar om skicklighet.
”Livet går liksom alla andra historier baklänges mot sin egen orsak. Eftersom människor vanligtvis tänker bakåt och inte framåt förblir meningen med deras existens dold för dem. Den som däremot förstått principen och identifierat vilket syfte hans existens har, kan framgent betrakta varje händelse som en del av sitt personliga öde. Och kan därför ta saker och ting med fattning.”
Fritt fall är en mänsklig deckare, om klassificeringen kan godtas. Varm och logisk, på ett humant sätt, i alla de tankeutmaningar den ändå innehåller. Den är individer. På samma gång både djup och dråplig, tänkte skribenten, tänker skribenten.