"Och hon skulle gny och fäkta med sina knubbiga armar och klösa med sina små besynnerliga fingrar över dina beniga vuxenhänder"

Novellerna, de obetitlade berättelserna, i Mare Kandres Hetta och vitt från 2001 ägs av motsägelser. De både har en plats och inte. Befolkas av individer och samtidigt inte. De utspelar och innehåller men är på samma gång, som en genomgående samlande linje, ekande, gapande tomma. Kalla. Gränsöverskridna. Galna. Det handlar om uppfångade, framlyftna, förädlade subversioner.
De olika berättelserna är vitt skilda och ändå liknande. Den tydligaste gemenskapen är nivån av abstraktion. Hur orden är konkreta, precisa, och ofta direkt detaljbeskrivande. Man tar och ser och känner på föremålen och på människokroppens fysiska delar. Och trots detta, och säkerligen på flera sätt just på grund av detta, når texterna aldrig sin egen outtalade kärna. Vidrör aldrig. Blir ej levande. Och det är detta inteliv som gör novellerna, de flesta av de, tilldragande och oumbärliga. Man sugs in i det vakuum som den kylda världen skapar. Tomheten, ickemassan. Intelivet. Ett tidlöst oförklarat rum. Väggar, kroppar. Känslor som går genom tanken. Reflektion. Man vet inte vart man befinner sig. Men man behöver inte heller veta det. Meningen och betydelsen, den allt annat än konkreta sådana, finns annanstans.
Genom konstruktionen kommer också ett gnistrande språk fram i Kandres prosa. Ett självmedvetet klart språk. Det är mycket vackert. Man tänker på vatten. Sjövatten.
Det är svårt att välja ut någon av novellerna, men när jag lyfter blicken från boksidan efter att ha avslutat den djupt kryptiska berättelsen om pojken och familjen som flyr, flyr och flyr, hela vägen tills det inte går längre, och de i en slags apokalyptisk totalkänsla blir ikappkommna, svindlar mitt sinne. Genom sin urvattnade handling, mekaniska, nästan mytiska, når historien en helt avgörande nivå av allvar. Det är här det händer, inte då, inte sedan. Här avgörs det.
Kandres berättelser träder in i mardrömmen. Men inte bara in i de köttiga vidriga mardrömmarna, som man känner sig omtumlad och upprörd av. Utan också de än värre, de övergivna, de nedbrunna, som man blir på allvar rädd i, de som paralyserar en och som får en att sitta tyst stirrande, rädd att minsta rörelse, felsteg, gör att man aldrig mer vaknar.

"Varefter ett öronbedövande och ändå avlägset dån äntligen omslutit honom och därmed också sprängt sönder och sopat bort rummet, männen, bilden på väggen, smärtan och skräcken. Detta dån hade sedan långsamt övergått i det rödskimrande spänningsfält som han numera uppfylldes av om nätterna, istället för sömn; ett tunt, knastrande skimmer som expanderade i det oändliga, på längden, på djupet, inte riktigt rött, inte riktigt svart, ett glitter som maskerade något annat, värre, större, hemskare, ur vilket han aldrig skulle kunna ta sig upp om det avhöljdes. Och han hade till slut vaknat upp i en dikesgren, fastkilad under något tungt, mjukt, nästintill orubbligt som sedermera visat sig vara en manskropp. Hur länge han legat fastklämd under detta lik med munnen fylld av jord, blod, flugor, utslagna tänder, och stenar, med huvudet söndersprängt av en osannolikt intensiv, djup smärta visste han inte, fast det tycktes i efterhand ha rört sig om en enda lång stjärnlös natt som varat i flera dagar."

Det går att finna undantag till samlingens hyllningsvärda normalförskjutningar. Ett par av texterna känns konceptuella, som att idén, om en samling med liknande känsla och liknande upplösta tillvaro, producerat dem. Jag lägger märke till att de texter jag inte helt sveps med av samtliga har ett kvinnligt berättarjag. Kanske saknas en nödvändig distans, hos skribenten eller läsaren vet jag inte, till det viktiga, till det kalla. Det subversiva saknar sitt subversiva. En för hög grad av identifikation, i det tänkt abstrakta. Men dessa enstaka delar förminskar föga den sammanlagda upplevelsen av att Kandres berättelser påverkar. Nästan var och en av dem har istället för att rymmas i världen trätt in i mitt minne, i de drömliknande flimrande delarna av minnet, och befäst sig där. Fortgår och transformeras. De är fria berättelser. Minnet av dem är obehagligt, på ett tilltalande sätt, och bindande fascinerande.