"Hon bad innerligt att Satans kula måtte ha träffat honom i en vital kroppsdel"

Yun Hûng-Gil
Regnperioden (1980)
Changma (Regnperioden), Ttaelgam (Bränslebrist), Tottaedo (Vind för våg)
Översättning: Ahruyn Gustavsson och Leif Gustavsson
Tranan förlag, 2009

Jag har läst tre kortromaner av den koreanske författaren Yun Hûng-Gil, samlade i boken Regnperioden från Tranan. Och som man brukar säga, läsningen är att träda in i en annan värld.

Perioden under och efter Korea-kriget är tiden för bokens händelser. Titelnovellen berättas av en pojke i en fattig by. Utifrån familjelivets principer vecklas sakta verkligheten i krigets 50-tal fram. Instängda i det trånga hemmet av de oupphörliga regnen, blir konflikterna och rädslorna, men också tilliten och värmen individerna emellan, tydligare. Hur, när det kommer till de avgörande stunderna, mormor och farmor ändå förstår varandra, sväljer stolthet och blir till de människor de är. På samma sätt träder man i Bränslebrist in i det intima tugget, förförståelsen och obekvämligheten mellan en far och en son. Fattigdomens vedermödor. Vad man gör för att ändå få dagarna att fungera. I samlingens avslutande kortroman, Vind för våg, är det en grupp prostituerade kvinnor i ett Korea efter kriget som blir den mänskliga scenen. Amerikanska ”negrer och blekfisar” är på väg hemåt och kundtillströmningen allt glesare. Någon kvinna blir gift och får följa med. De allra flesta av dem blir det inte. Drömmen och avsaknaden av respekt, den dubbla känslan, inför detta land där långt borta. Erena, en fräknig, reslig 24-årig representant ur skaran går och ser Rocky på bio, och ser sin Ben som nyligen lämnat Korea, i alla filmens delar. Uppgivenheten och insikten om livets krassa regler genomsyrar kvinnornas samtal. Inga konstigheter, det är så det är. Och ändå. Viljan till en annan riktning.
Regnperiodens tre delar är sammanlagt vackra och enkla. Samtidigt är den njutningsfulla upplevelsen av att läsa boken, och för all del liknande böcker, svårbeskriven. I all sin stillhet. Textens bedrifter har med subtila saker att gör. Stämningslägen, ögonblick. Ljuden. Dofterna. För att ge ett någorlunda fungerande exempel, har jag sällan tidigare upplevt monsunens totala grepp så väl i litterär form. Den täta, tunga, drypande fukten. Kroppen och tryckvärmen. Med det till sitt yttre ofta så avskalade och lättvägande språket, och med de ofta vardagligt enkla till synes obetydliga händelserna, är det istället i regnets övertag, i rädslan, i häpnaden hos det barn som alla tror sover, eller i den ärrtäckta huden hos den unga pillerberoende kvinnan, som substansen går att finna. Mättnaden. Det händer att man stannar till inför formuleringarna, dessa vindlande symbolladdade naturbeskrivningar. Men inför formuleringarnas logik, inför deras inneboende världar, gör jag det om och om igen. Vad betyder dem? Man förstår att dem betyder, men man förstår inte alltid vad. Vad betyder det när den gamla kvinnan frågar om han gått, när hon vaknar upp efter att hon svimmat då en stor väldig orm dök upp strax efter drakens timma när hennes hemvändande son väntades. Denna väldiga orm, som bara rörde sig ner från sitt kramptag om trädstammen om man eldade lite av moderns hår och den nåddes av den doften. Jag vet inte. Inte helt. Men det räcker för mig att bara få förföras och svepas med av denna så ovanliga ton av litteratur.