"Nothing is ever behind us"

Bolaño, Bolaño, Bolaño. Ständigt denne Bolaño. Så gärna! Hos Frieze Magazine finns en intressant text om utgivning av verk efter författarens bortgång, skriven av Sam Thorne. Jag har varit inne på, nuddat, dessa spörsmål tidigare, angående Beckett och García Lorca, och det finns onekligen vissa aspekter att ta ställning till. Var gränsen går mellan rätt och fel är relativt. Om jag har förstått saker rätt känns det inte helt bekvämt med utgivningen av Bolaños sista bok, något som Thorne också pekar på. Tyvärr håller sig skribenten inte ifrån de försanthållna såväl som lögnanklagade rykten om Bolaños missbruk av heroin som florerat. Letar man en stund ute i sfären kan man dock finna tillbakataganden av de satser som tycks ha skapat ryktet. Att Bolaño var sjuk, och att han var medveten om att 2666 skulle bli hans sista text råder det iallafall inga delade meningar om.

Med vägen om Nabokov, Foster Wallace och givetvis Kafka funderar Thorne en stund kring etiken och de medvetna valen vänner, släktingar och förläggare gör i efterutgivandet. Läsvärt.

"the idea of characters that were less referential and more iconic and abstract"

Eftersom jag blivit smått euforisk över illustratören och designern James Jarvis film Onwards vill jag genast dela med mig. Låt er förföras av denne gula "potato-headed stick-man", eller snarare av Jarvis träffsäkra gestaltning av den tränande, springande friden. Hur kroppen skjuts upp från marken av fingerspetsarna under uppvärmningen, den motoriska rytmen och hur springandets olika rörelser korresponderar, andningen. Självfallet, säger man då man sett filmen, är Jarvis själv en hänförd Runner, med imponerande resultat. Filmen bottnar i kreativitet och en uppenbar passion för springandets väsen. Ur ett perspektiv av animering och en produktiv användning av mediets potential är denna Jarvis första rörliga bildproduktion än mer intressant. Med filmen vill han också ge ett exempel på ett gott samarbete, med utgångspunkt i konstnären, med ett varumärke.

"Skänker munkarna fortfarande sina grannar söta dadlar med ovanligt små kärnor?"

Tant Safiyya och klostret
Khalati Safiyya wa l-deir
Baha Tahir
Översättning från arabiskan Mats Andersson
Bokförlaget Tranan

Enkelhet är det första beskrivande ord som når mig när jag läser Baha Tahirs roman Tant Safiyya och klostret. Betraktelsens enkelhet. Den stillsamma iakttagelse som minnets framlyftande ger vid handen. En ung pojkes syner. En äldre mans hågkomster. Safiyyas häpnadsväckande skönhet och Harbis ädla karaktär. Banditledaren Faris tacksamma uppskattning och munkarnas syn in i andevärlden. I Tant Safiyya och klostret får man möta en riktig berättelse, från en riktig värld. Miljöbeskrivningarna placerar mig där och då. De mänskliga porträtten gör mig till en bekant. Med hjälp av sina små vardagliga detaljer händer dessa minnen igen. Hämndens vrede och reciterande vördnad. Författaren lyckas ge ifrån sig en oerhört mottaglig bild av enkla människor i en enkel by. Ständigt, minns berättaren, drabbas invånarna av hemska skeenden, olyckor. Byns händelser kan dras till, speglas i, Egyptens större dramer. Men, återkommer var och en till, i så vid utsträckning att jag till slut nästan tror dem, - om så Gud vill - och invånarna följer dessa förutsagda skeenden. Berättelsen lägger sig till viss del i en tradition av muntlighet. Som att den framförs, presteras. Traditioner blir centrala, och i den bemärkelsen får den även drag av didaktik. Den skall lära mig något på dess väg tänker jag, för den här berättelsen är gammal och klok. Baksidestexten nämner "en våldsam, vansinnig kärlek värdig en grekisk tragedi", och bokens mytiska tendenser, dess åldriga anor av rätt och fel känns igen. Med förförande känslostyrka kommenteras byns öden. Samtidigt präglas Baha Tahirs roman av en enkelhet i förhållande till vår samtid. Som avslutning lyfts tiden fram till idag, och vi får veta var i världen systrarna gifts sig och verkar. Byn, med sina i vissa fall förbommade och fallfärdiga hus, ligger kvar där bredvid bergen. Klostret har förändrats, turister besöker biblioteket. I den vida omvärlden finns de bybor som av en eller annan anledning rest till den, och i den världen tänker de tillbaka på byn. I Medina ligger fadern begravd, tillfreds efter sin andra, den i Harbis namn, vallfärd. Allt faller på plats, tycks det mig. Jag stänger denna enkla bok, som passar en ledig eftermiddag, och tänker tillbaka på den enkla njutfulla läsning den bjudit mig.

Baha Tahir (f.1935) är idag en av Egyptens och arabvärlden mest uppskattade författare. 2008 tilldelades han International Prize for Arabic Fiction för sin roman Sunset Oasis (i engelsk översättning).

Jag har sett åtskilligt

jag såg en som satt på en annans hatt
han var blek
han darrade
han väntade... vad som helst...
kriget... världens undergång..
han kunde omöjligt röra sig
eller tala
och den andre
den andre som letade efter "sin" hatt var ännu blekare
och han darrade också
och upprepade oupphörligt:
min hatt... min hatt...
och kände lust att gråta
jag såg en som flitigt läste i bladen
jag såg en som skyldrade på paraden
jag såg en som var klädd i svart
han hade en klocka
en klockkedja
en portmonnä
hederslegionen
och pincenez
jag såg en som höll sitt barn hårt i handen
och som skrek...
jag såg en med hund
jag såg en med värjkäpp
jag såg en som grät
jag såg en som gick in i en kyrka
jag såg en annan som gick ut ur en kyrka

Jacques Prévert, ur Behagliga och obehagliga dikter 1960

precisely that it does incite humanity to continue living; that it eases the mind of strain, and feeds it

"Innan jag var född var VÄRLDen övergiven; när jag kommer att vara död, kommer världen att vara övergiven; och när jag är levande är världen övergiven. Ett svindlande djup där skapelsen uppslukas likt en gnista, en omätlig stormvåg som dränker rörelserna och handlingarna under miljarder och åter miljarder andra handlingar, en ändlös slätt ur vilken ingenting kan utvinnas, där ingenting har rätt att bli räddat. Jag var inte där."
(Ur J M G Le Clézio: Jordisk extas 1969, Almqvist & Wiksell Förlag)

"När jag tänker på de dikter jag kunde ha skrivit men aldrig skrev, och jag vill skratta och gråta på en gång. Men då tänkte jag inte på de dikter jag kunde skriva: jag skrev dem, jag trodde att jag skrev dem. Under den här perioden publicerade jag en BOK; jag lyckades få ett av de mest ansedda förlagen att ge ut den. Givetvis stod jag själv för alla kostnader, de bara tryckte och distribuerade boken. Quantum quisque sua nummorum servat in arca, tantum habet ei fidei. Jätten bekymrade sig inte för pengar, tvärtom, han satte dem i rörelse, han fördelade dem, han styrde enväldigt över dem som det anstår en jätte, oförfärat och oblygt."
(Ur Roberto Bolaño: De vilda detektiverna, Tranan Förlag)

"Det handlar till slut bara om detta tråcklande DAG för dag, små framgångar, små förluster. Tusentals detaljer, som var och en bär på möjligheten att göra ett avgörande misstag. Enzian skulle vilja ha större avstånd till processen än han har – för att kunna se vart den är på väg, för att i varje ögonblick, i avgörandets själva delningssekund, kunna säga vad som vore rätt och vad som vore fel. Men det är deras tid, deras rymd, och han hoppas fortfarande, naivt nog, på resultat som det vita kontinuumet har växt ifrån att förvänta sig för århundranden sedan."
(Ur Thomas Pynchon: Gravitationens regnbåge, Albert Bonnier Förlag)

Världsbokdagen 23 april 2009

Never knowing when to take him seriously is part of his design.

Så igen denne Ballard. I ett samtal med Richard Prince. Inte den enda fiktionsanklagade biografiska uppställningen, men onekligen en av de mest läsvärda. Om händelserna som de diskuterar är sanna eller ej låter jag vara osagt. Gå in och avgör själva!

"Prince: In a way my situation for the last three weeks has been classic. It's true. Something you read about in the newspapers. And if I can make any sense out of these weeks in the air, they won't seem so random and meaningless as I first thought they were. That's what I am trying to do now. Make sense.
Ballard: It's almost like you've been in an atrocity exhibition. British Airways represents itself as another perfectable, meaningful world. You find yourself enshrined in this Homeric journey, having to test yourself against vast scientific and technological systems that began to unwind the moment you were born, and here you are trying to unwind them even more."

In a completely sane world, madness is the only freedom!

Efter en genomgång av den ström av minnestexter och kommentarer till den brittiske författaren J.G. Ballards nyliga bortgång, finner jag den ballardiskaste platsen av dem alla. På Ballardian följer upplägget forna smurf-metoder. Ballard kan göras om till i princip vilken ordklass, syssla eller behov som helst. Simon Sinners, som också tagit fotografiet, fullkomligt fyller sidan med Ballard, man ser namnet bilda mönster genom texterna. Är man, eller möjligen vill bli, en beundrare finns det mycket att ge sig hän åt. Referenser, intervjuer, recensioner. Sinners säger sig vilja se Ballard som filosof, snarare än som enbart författare. Med rörande engagemang och stor kunskap framläggs möjliga spår och infallsvinklar, ständigt stavade Ballard.
Helt klart en skattkista. Det enda som saknas är väl ett kritiskt öga. Om man nu tycker sig behöva det.

Ur Död är du kommen, långsamt utplånar dig Livet.

Den 19 februari beklagade jag mig över det faktum att P1 lagt ner programmet Schüldt. Men, nu visar det sig att utbudet bjuder oss nya gåvor. I lördags, den 18 april, sändes första programmet av Livet och döden. Samma Schüldt och om inte samma så ett liknande upplägg.
Första programmet följer Ann Jäderlunds och Freddie Wadlings röster, genom ett tema om godhet. Återigen denna, i mitt tycke, geniala blandning av röster, ord, tankar, och musikens melankoliska skönhet. I jämförelse med andra program behöver Livet och döden lyssnas på i ro. Sitta stilla, gå långsamt. Låta händerna vara tomma. Höra när Ann viskar: "Om man är själv behöver man inga gränser." Och den musikaliska paus som följer. Följa. "Det finns bra saker. Men de är så få. Tyvärr.", fortsätter Freddie.

Den egna beskrivningen är träffande: "Rent konkret skulle man kunna kalla det för New Journalism i radioformat. Gränsen mellan berättare och berättelse suddas ut. Via associationer går lyssnandet från bild till bild. Verklighet möter overklighet. Det viktiga är aldrig vad som är sant eller inte. Den frågan får andra svara på. Det enda vi varit intresserade av är att göra radio om människans gränslöshet, om mystik, kultur och vetenskap. Och om skärningspunkterna där emellan."
Jag tycker mycket om radio som medium. Sättet att ta in, korrespondensen mellan min tanke och rösterna, variationerna, jag utsetts för. När man lyssnar på första sändningen av Livet och döden finns det potential att bli överväldigad, att känna att man inget behöver tillägga.

"Någonstans finns det alltid en karta vars vita fläckar förblir outforskade. I det här programmet har vi rest till de fläckarna."

Death and Life, Gustav Klimt 1911.

Jag trodde dem inte, men jag vågade inte nonchalera dem.

Då jag alldeles för en stund sedan unnade mig en paus i eftermiddagens göremål ägnade jag denna åt en text av Jorge Luis Borges: Mannen på tröskeln. Omedelbart fylls eftermiddagen av frågor. Fiktionens frågor. Ty ingen litteratur, iallafall ingen jag hitintills någonsin stött på, är frågeväckande så som Borges. Genom hans medlöpande (låt mig förklara) ljumma ton, vecklas sidorna stilla ut, gör sig spåren synliga. Eller snarare, långsamt går man längs med raderna av ord, som säger något, beskriver, nämner namn och platser, framåt. Enkelheten i ett ansikte. Anspråkslöheten. Den till synes odramatiska informationen. Om jag då stannar upp, och vänder mig om för att blicka tillbaka på det just förtäljda, inser jag att mitt lyse inte räcker dit. Jag minns inte hur en gata formade sig, hur mönstret på kniven betydde. Jag kan inte längre, bara minuter senare, se det just berättade, de vindlande korridorerna har redan vinklats och krökts, har redan förvandlats eller förvandlat sig till skrymslen och mörka glömda sammanträffanden. Uppbyggnaden av en memorians motsats. Du försöker känna igen namnen, förstå hur religionernas arter och uttryck flätas genom varandra och bildar. Du inser att du negligerat kunskapen och det traditionella. Du förstår, plötsligen, att du fallit i varenda lucka som fyller golvet. Under läsningen har du, Herr B förbjude, trott, på det du läste. Inte trott som i verklighet. Trott som i pålitlighet trots teorins alla upptänkliga varianter av illusorisk karaktär. Kanske en så kallad cocktaileffekt även, att helheten, nyckfullhetens kopplingar, blivit till någonting större, något luckrikare, än dess enskilda delar. När jag så, omtöcknad, bara minuter senare, tar mig tillbaka till eftermiddagens reella göremål, tänker jag; Är inte detta just det sant labyrintiska?

Bild av Paul Noble.

Ekfrasisk mästare en onsdagseftermiddag

A PORTRAIT IN GREYS

Will it never be possible
to separate you from from your greyness?
Must you be always sinking backward
into your grey-brown landscapes–and trees
always in the distance, always against
a grey sky?
Must I be always
moving counter to you? Is there no place
where we can be at peace together
and the motion of our drawing apart
be altogether taken up?
I see myself
standing upon your shoulders touching
a grey, broken sky–
but you, weighted down with me,
yet gripping my ankels,–move
laboriously on,
where it is level and undisturbed by colors.


William Carlos Williams, Ur AL QUE QUIERE! 1917
Målning av Gerhard Richter

De döda såg ut som bilder av döda

Efter att ha läst Philip Gourevitch reportagebok om folkmordet i Rwanda Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer är min spontana reaktion att jag vill citera större delen av den. Dessa meningar, formuleringar och bilder som behöver återupprepas och som måste berättas igen, stämplas in i huvudet, hopar sig på var sida i boken. Ingenting blir oviktigt i sådana berättelser. Dessa medialt centrala (och avgjort medialt skuggade) händelser finns i vårt allmänna vetande och vi tror att vi känner historierna. Självfallet gör vi inte det. Självfallet. Om jag tillåter mig en viss grovhet; vi har ingen jävla aning. De timmar de tar att läsa detta reportage är ett futtigt och påhittat, men ändock viktigt, genomlevande av en hos de flesta nästintill passerad punkt. Ett inferno. Ett avgörande. Ett öppet sår. Dessa händelser är kunskap, kan vara det. De äger en ingång till förståelse, vetande.
Under de dagar jag läst boken har jag försökt att tipsa om den. Att den kom ut på engelska 1998 och nu finns att tillgå på svenska, utgiven av bokförlaget atlas. Och all respekt för olika smak och kanske också för att motsätta sig ett vältrande i obehagligheter. Samtidigt har jag svårt att se varför man skall låta bli att läsa Gourevitchs bok. Reaktionen när jag omtalat den blir ofta: Ja, usch, vilken förskräcklig historia det där var. Herregud, och sedan var det Kongo. Detta slentrianklingande förhållningssätt är vanligt och exemplifieras också återkommande gånger i boken. Men jag står fast vid mitt budskap: att Philip Gourevitchs reportage är en av de viktiga skildringarna av dessa hundra dagar i Rwandas (Afrikas och världens) identitet, och att den bör läsas.
Om jag skall ägna ett par rader åt själva boken finns det ingen tvekan om att vi här har att göra med ett oerhört gediget journalistiskt arbete. Det är ett livsprojekt. Journalisten har rest och levt med Rwandas folkmord under flera års tid. Genom att följa ett antal individers berättelser och minnen framberättar han kunnigt händelsernas utveckling. Genom att väva in politiska och historiska variabler ges en tydlig bild av tänkbara orsaker och bakgrundsförhållanden. Han har frågat och frågat igen, han har följt upp och grävt, försökt att förstå, tagit sig vidare, tagit sig tillbaka, misstrott och kommit nära inpå. Summan av det hela är en i mitt tycke hedervärd objektivitet i kombination med en självtklart starkt kritisk framläggning av det omvärldssvek som faktiskt har ägt, eller äger, rum. Man behöver inte lägga politiska aspekter till ett sådant resonemang för att ge det tyngd. Det är visserligen av absolut relevans där och då, och i andra sammanhang här och nu, men enligt mig är kärnan en annan.
Gourevitch kan konsten att låta principiella och maktstyrda delar av katastrofen och de mänskliga, vardagliga, verkliga invånarna spegla varandra. Det går inte att skilja dessa delar åt. Det som kommer eller inte kommer ut ur munnen på diverse ledande herrar världen över, det som horder av les génocidaires i ett ögonblick åstadkommer och tankarna hos ett barn i familjen 14 meter ner i en latrin som väntar på döden, sedan de skonats machetens verkningar, hänger samman.
Som läsare av boken i dag, dryga tio år efter det att den skrevs, kan jag dock sakna ett förord eller ett efterord till den svenska utgåvan. Varför inte få Gourevitch att uppdatera oss om situationen i dag och förklara utvecklingen sedan slutet av 90-talet. Det hade gjort läsningen än mer relevant.
Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer är, det skall understrykas, inte en enbart hopplös skildring. Den har ljuspunkter. Att Paul Rusesabagina inte slås av sin egen godhet, sin egen totala hjälteinsats när han på Hôtel des Diplomates, som han utsetts till direktör för, gömmer och räddar en stor mängd tutsier medan han mutar ledande hutuer med sprit. Han köpslår och förhandlar. Skickar iväg konvojer genom krigzoner för att hämta upp familjemedlemmar till de han redan härbärgerar. Han förvånas inte över sitt eget mod. Istället står han stum och häpen inför det faktum att inte fler hutuer, för han var hutuer, gjorde samma helt möjliga insatser som han själv genomförde. Hur kunde de låta bli, det var ju fullt möjligt?, frågar han sig. Med fara för sitt eget och hundratals andras liv varje minut arbetade han systematiskt för att behålla en ö av hopp i ett hav av hopplöshet. Sammanfattningsvis kommer det att ta lång tid innan jag slutar att tänka på denna bok, innan jag slutar att tänka på denna sista goda bild.

Stik gaflen i øjet!

À propos öga så måste var och en, med ett utsökt intresse för diverse perversioner och hejdlöst provocerande köttematiserande estetik, genast bege sig till Statens museum för konst i Köpenhamn. Här ges nämligen, om man mot förmodan missat det, en större utställning av den surrealismtillhörande konstnären Wilhelm Freddie. En vild blandning av material och media präglar produktionen, prövande, utmanande, ingen skulle ta det surrealistiska måleriet för borgligt. För närmare bekantskap kan man börja med att lyssna på Nya Vågens Wilhelm Freddieprogram. Sedan är det verkligen bara att besöka den danska huvudstaden omgående.

Det nakna ögat,

Den 25:e juni 1947 skriver den svenske konstnären Ragnar Sandberg i sin dagbok: Att kunna befria ögat från känslans tyranni och intellektets despotism. Det nakna ögat, befriat från den egna personlighetens gissel, det kalla, hungriga och nyvaknade ögats första simtag ut i objektets genomskinliga, kristallklara element. Ett öga befriat från lättjans och slentrianens vanmakt. Blott med en oro: att inte kunna, inte hinna sluka allt. Det straffar sig alltid att inte söka befria ögat från känslans despotism och intellektets tyranni. Det är inte fönstret som avgör, vilken gäst som är väntad.

Men helt utan gift kunde jag inte leva

Det händer att jag slås av hur snabbmatsaktig deckarkonsumtionen tycks vara. Rapp och i förbifarten. Man har sin tillfälliga favorit, man plöjer i sig och tar sig vidare. Inte så konstigt i och för sig. Det är tänkt som enkel avkoppling, nedvarvning. Och så tycks det fungera. Likväl gör det mig fundersam över att inte fler går loss på de mer klassiska deckarna. Eller skall det skyllas på logiska förklaringar? Försök finna Raymond Chandler, Dashiell Hammett, Philip K. Dick eller James Hadley Chase i förbifarten och du får problem. Vissa titlar får man sannerligen ha både tid och tålamod om man vill nå.
Mycket nöjd är jag därför över Ersatz utgivning av den schweiziske deckarskribenten Friedrich Glauser (1896-1938). Fann för en tid sedan Morfin och Överkonstapel Studer i samma pocketbok och jag behövde inte ens försäkra mig om det, innan jag förstod att den var av intresse. Jag läste nyss tacksamt i Per Landins välintroducerande recension i DN att utgivningen fortsatt med Feberkurva och Kinesen. Nu får jag leva upp till mina ord och ta mig tid, inte-i-förbifarten-tid, att faktiskt läsa Glauser. Återkommer därvidlag!

Make-believe

Som barn älskade jag Ikea. Det var en höjdpunkt var gång vi åkte dit, en fantastisk lek att leva i. Jag kunde vandra i timmar genom de olika rummen, provligga och föreställa mig. Frågade man mig fick man till svar att jag inget hellre ville än att stanna över natten. Tänk att få bo på Ikea drömde jag, varje kväll kunde jag välja ett nytt rum. Kändes det inte bra, ta nästa med vackra saker. Jag har ingen direkt förklaring till denna udda drift, men så var det.
När jag, som i veckan, besöker Moderna Museet i Stockholm minns jag plötsligt denna barndomsådra. Samma gyllene känsla av att vilja stanna. Att vandra ensam genom de olika rummen. Kanske ändå röra vid Anish Kapoors verk, fast att man inte får. Sätta mig med ryggen mot väggen. Föreställa mig. Lyssna i timmar till hur gnisslet och skrapet från Alexander Calders The White Frame (1934) skapar en Mannsk musikalisk slinga i lätena från utställningen där Ann Jäderlund ingår.

Mitt främsta skäl till besöket denna gång var inte oväntat den stora retrospektiva Andreas Gursky-utställningen. Mina förväntningar var något nedtonade, främst på grund av den kritik av bildernas storlek som uppstått. Sammanlagt finns i utställningen 10 bilder av större format. De övriga är mindre, rejält mindre, och med den detaljrikedom som de flesta av Gurskys bilder innehåller är kritiken kanske inte alldeles förvånande. Jag förstår. Att besöka utställningen under exempelvis vernissagen torde vara bekymmersamt. Bilderna kräver närgående betraktelse. Man behöver gå riktigt nära, för att det myller av substans och enhet som bygger upp bilderna skall kunna träda fram och ut ur sin bildade mönster. Under mitt besök var detta inte ett bekymmer, det fanns tid och rum nog att stanna länge intill varje bild. Och då uppstår också något ytterligare. Jag vill mena att just variationerna i bildstorleken producerar en annan typ av betraktelse, än den som uppstått om alla bilderna varit stora nog att ses från håll. Att se fotokonst på storstädernas gallerier och museer idag är lätt gjort. Mycket ställs ut. Men jag tänker också att man lätt kan drabbas av en slags blasé-känsla inför mediet som sådant. Att mediet ställer sig i vägen för bildernas kapacitet. Att man ser konstfotografi, och då genast drar slutsatsen att man vet vad det är, vad man skall komma att se. Jag kan faktiskt ana att jag skulle haft svårare att ta till mig Gurskys bilder om jag kunnat svepa igenom lokalen med stora lättåtkomliga bilder.
Utställningen tar sin början i bilder från 1980 och sträcker sig fram till 2008. Ett huvudtema i Gurskys sammanlagda produktion är förhållandet mellan kollektiv och individ. Ofta uppenbarar bilderna människans litenhet, kanske även ensamhet. I en av introduktionstexterna beskrivs Gurskys verk träffsäkert som "helhetsbilder som överskrider våra ögons uppfattningsförmåga". För det är just det, fotografierna är ständigt myllrande, plottriga massor, mönster. Böljande, stora rörelser. Riktningar. Under mitt besök återkommer jag ofta till Gurskys sätt att föra fram en känsla av konstruerad mänsklighet respektive omänsklighet. De dokumentära bilderna tycks föreställa en overklig värld, en punktbelyst, utplockad. Det ger de en smått surrealistisk underton, i all dess egentliga verklighet. Andra strukturer, dolda dimensioner förefaller framplockade, hittade, av kamerans grävande blick. Kollage, skiftningar, speglingar, lager. Och även här tycker jag att det finns anledning att nämna det lilla formatet som något positivt. Det skapar ett avstånd och förhöjer det konstruerade i detta fångade ögonblick. Jag måste zooma in, gå intill. Se detaljer, som blir abstrakta. Att Gursky så utmärkande går ifrån renässansperspektivet och låter allt vara centralt är givetvis också en viktig del av denna avståndsutslätning, av abstraktionen. I utställnings introducerande film säger curatorn Fredrik Liew att han tror att man långt fram i tiden kommer att se tillbaka på Andreas Gurskys bilder för att se och förstå den tid vi lever i idag. Det stämmer nog. Bilderna är oupphörligt intressanta.

Jag besökte även, i detta hus av jubel, utställningen av den japanska tecknaren och animatören Tabaimo (f.1975), som består av ett par olika animerade filmer i storformat. Animationernas konstruktion ger illusionen av perspektiv och rum, placerade i i övrigt svarta labyrintiska korridorer. En film visar processen av att möblera ett dockhus. En stor hand åker ut och in i bild, med små stolar och bord som den placerar. En annan visar en damtoalett med ett antal bås och handfat. Olika kvinnor kliver in. De tvättar sig, skär sig, krossar speglar, föder en naken man ur ena näsborren som dyker ner i golvets vattenhål och simmar iväg. Det hela är mycket effektfullt. Det där med rumslighet så till den grad, skall erkännas, att även jag vandrar in över strandens svärta, bara för att stöta på en vägg. Känslan av trick och uppochnedvända hus är storartad.

Även utställningen Play är väl värd ett besök. Liksom då museet gav utställningarna av William Kentridge och Andy Warhol, ger de nu ett stort rum med ett antal filmer samtidigt pågående. Nauman, Rist, Djurberg, Fischli/Weiss samt återigen Kentridge kan nämnas av de som ingår. Jag uppskattar denna typ av upplägg. Det skapar ofta intressanta parallella skeenden och möten mellan de olika filmiska uttrycken. Om jag ändå skall ha en invändning är det att rummet denna gång, till skillnad från Kentridge- och Warholutställningarna, möjligen är något för litet, eller innehåller för många filmer. Istället för möjlighet till möten hindras man i vissa lägen då filmer skymmer varandra. Lite av effekten går därför förlorad. I övrigt är det mycket tilltalande.

Som om då inte Moderna gav nog, fick jag dessutom möjlighet att se Nationalmuseets högst givande uppvisning av Prerafaeliterna. Utställningen är stor och generös, med ett rikt antal inlånade verk, och den bjuder på stor kunskap. Prerafaeliternas speciella blandning av realism och symboliska undermeningar fullkomligt lyser mot dig från väggarna. Viss konst inbjuder till beskrivningar som vackert. Enkelt, och utan värdering, är det så i fallet med dessa medeltidsinspirerade konstverk. I centrum står liv, kärlek, passion samt död, och den religiösa aspekten är ofrånkomlig. Man ville ge konsten en nytt andligt innehåll, uppnå äkthet. En arkaiska stil, färg och klarhet, blir typisk. Utställningen är kronologiskt presenterad, med olika rum för de ursprungliga prerafaeliterna och den generation som blev den andra. Det minutiösa måleriet varvas med fotografiets allra tidigaste alster. Det är fascinerande att man till och med i vissa fall får svårt att avgöra vilket av dem det faktiskt är. Kronologin gör också att man tydligt kan iaktta den processuella förändringen inom gruppen, samt se just medial påverkan. Personligen tilltalas jag främst av temat av den ensamma kvinnan, med kontemplativa och njutfullt tystlåtna bilder.

Således, en högst givande dag, som jag gärna hade flyttat in i.

"Jag, poet utan armar, vilsen i folkmassan som kräks"

Jag fick nyligen den glädjande nyheten att Bokförlaget Tranan i sommar satsar på en genrös utgivning av den spanska lyrikern och dramatikern Federico García Lorca (1898-1936).
Jag var glad redan då förlaget förra våren valde att ge ut en nyöversättning av hans Poet i New York (1940). García Lorca lämnade för första gången Spanien 1929 för att resa till New York i studier. De starka syner och känslor, en slags kulturell chock, som drabbade honom i denna industriella metropol är det som fyller diktsamlingens sidor. Översättaren Marika Gedin skriver i sitt efterord att staden blev en katalysator, ett förlösande av språk, för poeten och människan Lorca. Och poeten nästintill ropar ut sina rytmiska detaljrika intryck i dikterna. Vilda djur och sköna änglar blandas med Kungen av Harlem, död, smuts och kyla. Ett sammelsurium av avantgarde, konster och homosexualitet. Den ivriga surrealistiska tonen gör staden rättvisa. Fram träder livet och människorna, ja själva den New Yorkiska pulsen. Musikalitet och coolness. Brutalitet och hård kommersialitet. Sällan är en stads identitet så påtagligt och intensivt framberättad. Man känner New York.


TILLBAKA FRÅN EN PROMENAD

Mördad av himlen.
Bland former som drar mot ormens
och former som söker efter glaset
skall jag låta mitt hår växa ut.

Med det stympade trädet som inte sjunger
och barnet med det vita äggansiktet.

Med de små djuren med trasigt huvud
och vattnet solkigt av de torra fötterna.

Med allt som rymmer dövstum trötthet
och en fjäril drunknad i bläckhornet.

Kolliderar jag med mitt ansikte, annorlunda varje dag.
Mördad av himlen!


Samtidigt återkommer García Lorca i samlingen ofta också till en stillsam skör ton om ensamhet och djup kärlek. Läsningen går mer över i reflektion, och rörelse.
Oerhört viktigt med denna nyutgivning är att man valt att låta de 18 fotografier och fotomontage som García Lorca själv valde ut till dikterna ingå, ett val som borde varit en självklarhet redan första gången kan man tycka. Lorcas intryck och påverkan, inte minst medialt, kommer givetvis tydligare fram med verket i sin uttänkta form. Poet i New York är en av det lyriska 1900-talets viktiga händelser, något man verkligen inte behöver tvivla på när man låter sig resa med. Åtminstone jag återkommer ofta till dess totala bilder, språkliga såväl som fotografiska.

Och så, i sommar fortgår alltså glädjen med:
Fisk, glasögon och himlakroppar (Kortprosa. Enligt förlaget en hisnande sådan.)
Fyra korta stycken (Kortare absurda och komiska pjäser.)
Kvinnodramerna (Yerma, Bernardas hus, Blodsbröllop)