Make-believe

Som barn älskade jag Ikea. Det var en höjdpunkt var gång vi åkte dit, en fantastisk lek att leva i. Jag kunde vandra i timmar genom de olika rummen, provligga och föreställa mig. Frågade man mig fick man till svar att jag inget hellre ville än att stanna över natten. Tänk att få bo på Ikea drömde jag, varje kväll kunde jag välja ett nytt rum. Kändes det inte bra, ta nästa med vackra saker. Jag har ingen direkt förklaring till denna udda drift, men så var det.
När jag, som i veckan, besöker Moderna Museet i Stockholm minns jag plötsligt denna barndomsådra. Samma gyllene känsla av att vilja stanna. Att vandra ensam genom de olika rummen. Kanske ändå röra vid Anish Kapoors verk, fast att man inte får. Sätta mig med ryggen mot väggen. Föreställa mig. Lyssna i timmar till hur gnisslet och skrapet från Alexander Calders The White Frame (1934) skapar en Mannsk musikalisk slinga i lätena från utställningen där Ann Jäderlund ingår.

Mitt främsta skäl till besöket denna gång var inte oväntat den stora retrospektiva Andreas Gursky-utställningen. Mina förväntningar var något nedtonade, främst på grund av den kritik av bildernas storlek som uppstått. Sammanlagt finns i utställningen 10 bilder av större format. De övriga är mindre, rejält mindre, och med den detaljrikedom som de flesta av Gurskys bilder innehåller är kritiken kanske inte alldeles förvånande. Jag förstår. Att besöka utställningen under exempelvis vernissagen torde vara bekymmersamt. Bilderna kräver närgående betraktelse. Man behöver gå riktigt nära, för att det myller av substans och enhet som bygger upp bilderna skall kunna träda fram och ut ur sin bildade mönster. Under mitt besök var detta inte ett bekymmer, det fanns tid och rum nog att stanna länge intill varje bild. Och då uppstår också något ytterligare. Jag vill mena att just variationerna i bildstorleken producerar en annan typ av betraktelse, än den som uppstått om alla bilderna varit stora nog att ses från håll. Att se fotokonst på storstädernas gallerier och museer idag är lätt gjort. Mycket ställs ut. Men jag tänker också att man lätt kan drabbas av en slags blasé-känsla inför mediet som sådant. Att mediet ställer sig i vägen för bildernas kapacitet. Att man ser konstfotografi, och då genast drar slutsatsen att man vet vad det är, vad man skall komma att se. Jag kan faktiskt ana att jag skulle haft svårare att ta till mig Gurskys bilder om jag kunnat svepa igenom lokalen med stora lättåtkomliga bilder.
Utställningen tar sin början i bilder från 1980 och sträcker sig fram till 2008. Ett huvudtema i Gurskys sammanlagda produktion är förhållandet mellan kollektiv och individ. Ofta uppenbarar bilderna människans litenhet, kanske även ensamhet. I en av introduktionstexterna beskrivs Gurskys verk träffsäkert som "helhetsbilder som överskrider våra ögons uppfattningsförmåga". För det är just det, fotografierna är ständigt myllrande, plottriga massor, mönster. Böljande, stora rörelser. Riktningar. Under mitt besök återkommer jag ofta till Gurskys sätt att föra fram en känsla av konstruerad mänsklighet respektive omänsklighet. De dokumentära bilderna tycks föreställa en overklig värld, en punktbelyst, utplockad. Det ger de en smått surrealistisk underton, i all dess egentliga verklighet. Andra strukturer, dolda dimensioner förefaller framplockade, hittade, av kamerans grävande blick. Kollage, skiftningar, speglingar, lager. Och även här tycker jag att det finns anledning att nämna det lilla formatet som något positivt. Det skapar ett avstånd och förhöjer det konstruerade i detta fångade ögonblick. Jag måste zooma in, gå intill. Se detaljer, som blir abstrakta. Att Gursky så utmärkande går ifrån renässansperspektivet och låter allt vara centralt är givetvis också en viktig del av denna avståndsutslätning, av abstraktionen. I utställnings introducerande film säger curatorn Fredrik Liew att han tror att man långt fram i tiden kommer att se tillbaka på Andreas Gurskys bilder för att se och förstå den tid vi lever i idag. Det stämmer nog. Bilderna är oupphörligt intressanta.

Jag besökte även, i detta hus av jubel, utställningen av den japanska tecknaren och animatören Tabaimo (f.1975), som består av ett par olika animerade filmer i storformat. Animationernas konstruktion ger illusionen av perspektiv och rum, placerade i i övrigt svarta labyrintiska korridorer. En film visar processen av att möblera ett dockhus. En stor hand åker ut och in i bild, med små stolar och bord som den placerar. En annan visar en damtoalett med ett antal bås och handfat. Olika kvinnor kliver in. De tvättar sig, skär sig, krossar speglar, föder en naken man ur ena näsborren som dyker ner i golvets vattenhål och simmar iväg. Det hela är mycket effektfullt. Det där med rumslighet så till den grad, skall erkännas, att även jag vandrar in över strandens svärta, bara för att stöta på en vägg. Känslan av trick och uppochnedvända hus är storartad.

Även utställningen Play är väl värd ett besök. Liksom då museet gav utställningarna av William Kentridge och Andy Warhol, ger de nu ett stort rum med ett antal filmer samtidigt pågående. Nauman, Rist, Djurberg, Fischli/Weiss samt återigen Kentridge kan nämnas av de som ingår. Jag uppskattar denna typ av upplägg. Det skapar ofta intressanta parallella skeenden och möten mellan de olika filmiska uttrycken. Om jag ändå skall ha en invändning är det att rummet denna gång, till skillnad från Kentridge- och Warholutställningarna, möjligen är något för litet, eller innehåller för många filmer. Istället för möjlighet till möten hindras man i vissa lägen då filmer skymmer varandra. Lite av effekten går därför förlorad. I övrigt är det mycket tilltalande.

Som om då inte Moderna gav nog, fick jag dessutom möjlighet att se Nationalmuseets högst givande uppvisning av Prerafaeliterna. Utställningen är stor och generös, med ett rikt antal inlånade verk, och den bjuder på stor kunskap. Prerafaeliternas speciella blandning av realism och symboliska undermeningar fullkomligt lyser mot dig från väggarna. Viss konst inbjuder till beskrivningar som vackert. Enkelt, och utan värdering, är det så i fallet med dessa medeltidsinspirerade konstverk. I centrum står liv, kärlek, passion samt död, och den religiösa aspekten är ofrånkomlig. Man ville ge konsten en nytt andligt innehåll, uppnå äkthet. En arkaiska stil, färg och klarhet, blir typisk. Utställningen är kronologiskt presenterad, med olika rum för de ursprungliga prerafaeliterna och den generation som blev den andra. Det minutiösa måleriet varvas med fotografiets allra tidigaste alster. Det är fascinerande att man till och med i vissa fall får svårt att avgöra vilket av dem det faktiskt är. Kronologin gör också att man tydligt kan iaktta den processuella förändringen inom gruppen, samt se just medial påverkan. Personligen tilltalas jag främst av temat av den ensamma kvinnan, med kontemplativa och njutfullt tystlåtna bilder.

Således, en högst givande dag, som jag gärna hade flyttat in i.