De döda såg ut som bilder av döda

Efter att ha läst Philip Gourevitch reportagebok om folkmordet i Rwanda Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer är min spontana reaktion att jag vill citera större delen av den. Dessa meningar, formuleringar och bilder som behöver återupprepas och som måste berättas igen, stämplas in i huvudet, hopar sig på var sida i boken. Ingenting blir oviktigt i sådana berättelser. Dessa medialt centrala (och avgjort medialt skuggade) händelser finns i vårt allmänna vetande och vi tror att vi känner historierna. Självfallet gör vi inte det. Självfallet. Om jag tillåter mig en viss grovhet; vi har ingen jävla aning. De timmar de tar att läsa detta reportage är ett futtigt och påhittat, men ändock viktigt, genomlevande av en hos de flesta nästintill passerad punkt. Ett inferno. Ett avgörande. Ett öppet sår. Dessa händelser är kunskap, kan vara det. De äger en ingång till förståelse, vetande.
Under de dagar jag läst boken har jag försökt att tipsa om den. Att den kom ut på engelska 1998 och nu finns att tillgå på svenska, utgiven av bokförlaget atlas. Och all respekt för olika smak och kanske också för att motsätta sig ett vältrande i obehagligheter. Samtidigt har jag svårt att se varför man skall låta bli att läsa Gourevitchs bok. Reaktionen när jag omtalat den blir ofta: Ja, usch, vilken förskräcklig historia det där var. Herregud, och sedan var det Kongo. Detta slentrianklingande förhållningssätt är vanligt och exemplifieras också återkommande gånger i boken. Men jag står fast vid mitt budskap: att Philip Gourevitchs reportage är en av de viktiga skildringarna av dessa hundra dagar i Rwandas (Afrikas och världens) identitet, och att den bör läsas.
Om jag skall ägna ett par rader åt själva boken finns det ingen tvekan om att vi här har att göra med ett oerhört gediget journalistiskt arbete. Det är ett livsprojekt. Journalisten har rest och levt med Rwandas folkmord under flera års tid. Genom att följa ett antal individers berättelser och minnen framberättar han kunnigt händelsernas utveckling. Genom att väva in politiska och historiska variabler ges en tydlig bild av tänkbara orsaker och bakgrundsförhållanden. Han har frågat och frågat igen, han har följt upp och grävt, försökt att förstå, tagit sig vidare, tagit sig tillbaka, misstrott och kommit nära inpå. Summan av det hela är en i mitt tycke hedervärd objektivitet i kombination med en självtklart starkt kritisk framläggning av det omvärldssvek som faktiskt har ägt, eller äger, rum. Man behöver inte lägga politiska aspekter till ett sådant resonemang för att ge det tyngd. Det är visserligen av absolut relevans där och då, och i andra sammanhang här och nu, men enligt mig är kärnan en annan.
Gourevitch kan konsten att låta principiella och maktstyrda delar av katastrofen och de mänskliga, vardagliga, verkliga invånarna spegla varandra. Det går inte att skilja dessa delar åt. Det som kommer eller inte kommer ut ur munnen på diverse ledande herrar världen över, det som horder av les génocidaires i ett ögonblick åstadkommer och tankarna hos ett barn i familjen 14 meter ner i en latrin som väntar på döden, sedan de skonats machetens verkningar, hänger samman.
Som läsare av boken i dag, dryga tio år efter det att den skrevs, kan jag dock sakna ett förord eller ett efterord till den svenska utgåvan. Varför inte få Gourevitch att uppdatera oss om situationen i dag och förklara utvecklingen sedan slutet av 90-talet. Det hade gjort läsningen än mer relevant.
Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer är, det skall understrykas, inte en enbart hopplös skildring. Den har ljuspunkter. Att Paul Rusesabagina inte slås av sin egen godhet, sin egen totala hjälteinsats när han på Hôtel des Diplomates, som han utsetts till direktör för, gömmer och räddar en stor mängd tutsier medan han mutar ledande hutuer med sprit. Han köpslår och förhandlar. Skickar iväg konvojer genom krigzoner för att hämta upp familjemedlemmar till de han redan härbärgerar. Han förvånas inte över sitt eget mod. Istället står han stum och häpen inför det faktum att inte fler hutuer, för han var hutuer, gjorde samma helt möjliga insatser som han själv genomförde. Hur kunde de låta bli, det var ju fullt möjligt?, frågar han sig. Med fara för sitt eget och hundratals andras liv varje minut arbetade han systematiskt för att behålla en ö av hopp i ett hav av hopplöshet. Sammanfattningsvis kommer det att ta lång tid innan jag slutar att tänka på denna bok, innan jag slutar att tänka på denna sista goda bild.