words? made out of nothing?

Erich Weiss
words? made out of nothing?, 2009
Klara Wallner

"I enjoy myself to no end inventing these stories"

Gagosian Gallery i New York ger fram till den 6 juni en, vad det förefaller, mycket fin utställning av Pablo Picassos sena produktion. Målningarna har, i linje med den bedömning som ofta görs av de stora konstnärernas avslutande arbeten, inte ansetts vara hans mest relevanta. Kuratorn, den välberyktade konsthistorikern tillika biografiskrivaren John Richardson vill vända på den bilden. Dessa enligt Richardson högst innovativa senare målningar har ännu inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, och det är första gången sedan 1984 som en större utställning av perioden ges. Verken är dessutom sällan visade, många av dem kommer från Bernard Ruiz-Picassos privata samling. Om intresse uppstått, beskåda ett samtal mellan Richardson, Bernard Ruiz-Picasso och Charlie Rose här.

Det tar dig djupare in i ämnet.

Pablo Picasso

Mosqueteros

Gagosian Gallery

(Bild: Pablo Picasso, Buste, 1970)

The Excitement of Ideas

Idag hade jag tänkt inflika ett par rader om Eva Ströms nya Kniv och flod. Men så insåg jag att utgivningsdatum dröjer någon vecka och så tänkte jag att jag vill läsa om den och så blir dagens ämne ett annat. Helt annat.

Man stöter ofta på namnet Alain de Botton i olika populärsammanhang. Han ger ut böcker om stress och status, om kärlek och nutidsmänniskan, samt inte minst om Proust. Med det spektrat uppstår lätt missförstånd. Och som bokkonsument är det lätt att tänka: Där var han igen, han som vill casha in. För egen del har jag insett att en dylik bild av de Botton är förhastad. Var gång jag hör honom påminns jag om att jag bör se över min inställning och min förståelse av ordet populärfilosof. Jag anar istället att hans vida grepp, hans minst sagt innovativa infallsvinklar, är en bedrift, ett signum. Och att resonemangen har en grund av stor kunskap och erfarenhet.
Hos Monocle fann jag två intervjuer. I den första diskuteras arkitektur och städer, och den andra rör de Bottons nya bok The Pleasures and Sorrows of Work. Samtalen bjuder på rika uppslag och leds av Tylor Brûlé. Mycket nöje!

Alain de Botton: Architecture and Cities

Alain de Botton: The Pleasures and Sorrows of Work

"One feels the touch of poetry, that particular tingling of poetry"

"[...] if I have to define poetry, and if I feel rather shaky about it, if I'm not to sure about it, I say something like: "Poetry is the expression of the beautiful through the medium of words artfully woven together". This definition may be good enough for a dictionary or for a textbook, but we all feel that it is rather feeble. There is something far more important–something that may encourage us to go on not only trying our hand at writing poetry, but enjoying it and feeling that we know all about it.
This is that we know what poetry is. We know it so well that we cannot define it in other words, even as we cannot define the taste of coffee, the color red or yellow, or the meaning of anger, of love, of hatred, of the sunrise, of the sunset, or of our love for our country. These things are so deep in us that they can be expressed only by those common symbols that we share. So why should we need other words?"

Ur: This craft of verse, "The riddle of poetry", Norton Lectures, 24 oktober 1967.
Jorge Luis Borges (1899-1986).

Borges 6 föreläsningar finns utgivna både som bok och som CD. Jag rekommenderar att ta del av båda. Det är en sak att läsa föreläsningarna, att kunna gå tillbaka, läsa igen, kanske anteckna. Och en annan att ta förslagsvis en blåsig morgonpromenad med Borges oerhört elegant brutna engelska och engagerade tonläge ljudandes i hörlurarna.

"Dark paintings like awaken nightmares"

Om jag hade varit i närheten i dag hade jag besökt:

Gladstone Gallery
Victor Man
515 W 24th Street, New York
May 9 - June 13, 2009

"Dessertdags" eller "Fasa" eller "Haha. Mandarin, faktiskt." eller "Ytliga häxa"

Schablon s. -en -er

utstruket mönster; mall;

slentrianmässigt uttryck

el. tänkesätt.

Jaha. Veckans kvällar har ägnats åt en text. En ny. En lång. Av en känd författare, som skrivit många texter tidigare. En etablerad författare. En rik, skulle man kunna tänka sig, om det nu skulle ha något med saken att göra. Vet inte. Möjligen. Det beror på hur man ser det. Som så ofta. ... 734 sidor. Under uppdrag. Vad är det för ord som dyker fram i min formulering när jag tänker tillbaka på den tid som har gått, med denna text i min hand? Dränage. Förspilld. Waste. Irritation. Jag tänker vidare. Jaha, så har jag utsatts för det där fenomenet, verkligen, trätt in i dess högborg, som kallas litteraturen tillägnad the marvelous chicks (on speed vill jag tillägga och mala ner mina erfarenheter under en arg arg låt, men nej). Kan ju tyckas trött och tungt. Föga otippat. Klart hon inte gillar. Inte förstår skulle nog någon säga. Missar syftet. Då tänker jag på ett hemskt bra uttryck som jag hörde för ett par år sedan (i sammanhanget att P. O. Enquists Magnetisörens femte vinter inte tillhörde den kategorin). Min dåvarande föreläsare introducerade mig för begreppet "att åka bok". Klockren term, användbar. Jag läser ganska ofta böcker man inte åker. Tvärtom nästan. Ibland tar jag mig dock en tur, i något skönt snyggt litterärt. Den gångna veckans erfarenhet skulle jag vilja beskriva som självklar åkbok, med ett riktigt skavande säkerhetsbälte. Eller som att inse att en taxichaufför fular sig och tar en enorm omväg in i oroande kvarter. Eller som en tur med buss efter en lång dag och att då omringas av ett gäng lite smått våldsamma och högljudda festpersoner, som mer än gärna vill ha med en i samtalet. Jag vet inte, något sådant. Men åker gör det, fort och effektivt. Inga svårigheter. Vad är det då som stör?

Helt enkelt, jag är lite bestört tror jag. Utan att verka överdrivet allvarlig. Men dessa så makalöst utstuderade schabloner. Typer. Som att ungefär alla kvinnor i texten jag läst, i de mest varierade sammanhang, uttrycker samma fras eller ord tre gånger. Ånej, ånej, ånej. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Andas. Andas. Andas. Sexig, sexig, sexig. Bara tyst. Bara tyst. Bara tyst. Jaha. Ingen jag känner har nog någonsin betett sig så. Fast det är klart, det är ju fiktion. Alla kan vara likadana. Tänkte kanske författaren och fortsatte. Och så alla skämt om transor, crossdressers, homo, muslimer, feta, hur skall man förstå dem? Ja just det, författaren väver in att karaktärerna tänker: Oj, det här var ju inte så PK. (Om ni ryser har ni min fulla förståelse.) Det är just detta, att låta personerna man skriver om dra de skämten, leva i den världen, tänka så, men att inte lyckas låta texten, i sig, vara befriad från samma inställning. Den känslan. Och detsamma med de obligatoriska inslagen av makt, misshandel, missbruk, ett litet trauma. Visst. Ungefär hela författarens trogna läskrets skulle resa sig och bestämt säga emot mig, men jag tänker stå fast. Kanske har jag aldrig hängt med en text så frapperande omedveten om sig själv. Så känns det. Precis.

Innan man nu blir orolig över mitt nästan politiskt angränsande tonläge tänker jag lugna ner mig. Jag är bara så djupt fascinerad. Varför det, konfronterade mig någon under veckan. Det är ju bara samma som allt det andra liknande. Tv, tidningar. Allt det där, i den genren. I och för sig. Jag tror bara att jag inte haft någon helt riktig koll innan. Jag kan absolut förstå, jo då, att den här litterära bussen alltid är fullproppad med passagerare. Att folk får stå. Det går fort. Man kanske kan bli glad. Men varför i herrans namn välja det alternativet, istället för att ta en lugn promenad, se något vackert, känna sig klar i huvudet och kanske möta något sinnerikt att ägna eftermiddagens tankar åt?

Egentligen är det väl lugnt. Vet inte. Man kan kanske läsa vad man vill.

För att föra in någon enda form av litterär gåtfullhet, låter jag titeln på boken jag läst vara outtalad.

Kölden bet som en frätande dimma

Gårdagskvällens hemresa förgylldes av Radioteaterns dramatisering av Alexsandr Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Riktigt bra. Produktionen är avskalad och gripande karg. En rumslighet och en kroppslighet som bara texter av den kalibern kan åstadkomma. Man hör sjukdomen, lidandet. Det var visserligen en sval afton, och en något tunnklädd undertecknad, men det var gestalningen, av fångarna som måste ut i arbete då det bara är 38 minus, inte ens 40, och inte 41 som är gränsen för att få slippa, som gjorde mig stel av kyla. Jag blev genast lockad att läsa om långnovellen, ypperligt nyutgiven av Bonnier Klassiker.

Det taktilas poetik

Ett grönt blad på marken

Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!

Gustav Fröding (1860-1911)

Fröding har alltid fascinerat mig. Ett av skälen är hur hans dikter, efter en stunds betraktande, eller efter ett antal omläsningar, helt öppnar sig. Hur de förvandlar sig från språk till verklighet, träder in i händelsen, och blir. Hur orden i ovan framlagda dikt tillslut blir rivande stora ljud, hur växtkraften, grönskan, hörs i stavelserna, rytmen. När jag traskade hemåt igår kväll, efter en lång dag, och fullkomligt omslöts av den vältrande prunkande grönskan och berusades av den nyregnade syréntyngda parfymen, tänkte jag på Fröding. Ingen fångar dessa fluorescerande dagar som han.

the idea was to experience art in a completely different way

Med anledning av att Guggenheimmuseet i New York fyller 50 år öppnades i fredags "Frank Lloyd Wright: From Within Outward". En presentation, och en kort glimt av byggnadens fantastiska kapacitet och organiska identitet ser du nedan. Själv hade jag glädjen att besöka den stora Bourgeois-retrospektiven där i höstas.

"som om ögonlocken var sönderfrätta, stirrade han på mig"

Den blinda ugglan
Buf-i-kur
Sadeq Hedayat
Bokförlaget Tranan

När du köper, jo, för det kommer du att göra, Sadeq Hedayats kortroman eller långnovell Den blinda ugglan, skall du börja med förordet och efterordet. Förordet låter självskrivet att börja med, men jag uppmanar dig att läsa det, och ja, även efterordet, koncentrerat och med lugn. För dessa två texter, före och efter, förbereder dig på det som komma skall. Du behöver värmas upp. För, jo, du skall läsa något viktigt, du skall läsa något storslaget. Den, alltid lika, välformulerade Anna Hallberg har i sitt förord mejslat ut en outbytbar ingång till den iranska klassikern. Hennes associativa ordströelse landar precis framför dörren in i boken och du finner dig vara i exakt rätt läge för Hedayats tunga, skräckinjagande, mörka, psykologiska, litteraturhistorieanknytande, folkloriska, (”)orientaliska(”), mardrömslika, sorgliga, gastkramande, drömska, labyrintiska, kärleksfulla, drypande, rädda, onda, hatiska och muskulösa berättelse. Där har du det. Denna lilla geniala sak. Om det inte hade känts så alltför slitet hade jag skrivit: Cool. Opiumet rasar fram känslostryrka, infernaliska febriga horrorögonblick, som hakar i varandra och driver och driver och driver. Inte bara på en nivå av kravlande likmaskar och styckade kroppar håller berättelsen sitt hårda strypgrepp om din hals. Även på ett subtilt plan får du svårt att andas, som att jagberättaren aldrig omtalar sin fru med annat tillmäle än den Horan. Ständigt detta för honom självklara epitet. Den blinda ugglan är som mättad lösning och på det sättet kan man uppleva den äldre än vad den är. Den ger sig hän på ett sätt som åtminstone inte jag förknippar med 1937. Översättaren Bo Utas ger dig ett informationsrikt och kontextuellt viktigt efterord som sätter dig in i bokens tillblivelse och författarens öden. Den blinda ugglans vänner, i Macondos klassikerserie, är ypperliga vänner: Chinua Achebes Allt går sönder, Gabriel García Márquezs Översten får inga brev samt Ghassan Kanafanis Män i solen. Jag skulle kunna hålla på och hylla den raden en lång stund, men det känns så självklart. Kanonfrågan är stor och minerad och evig. Här och nu kan jag bara inflika att jag gärna hade läst Den blinda ugglan och dess vänner under min litteraturutbildning. Most def.

Sunday morning joke

Untitled (Joke Painting), 2004
Richard Prince

Ur förmiddagen en afton

"Och nu måste jag viska något i ert öra. Sprid inte ut det! Bevara strängt min hemlighet! Ja, klarheten är för mig något så sällsynt, att jag inte kan finna den i hela vida världen - och framför allt icke inom den tänkande och skrivande världen - annat än i diamantens förhållande till planetens massa. Det dunkel man tillskriver mig är minimalt och genomskinligt i jämförelse med det jag praktiskt taget finner överallt. Lyckliga de andra, som äro på det klara med att de begripa varandra perfekt! De skriva, de tala om allt utan att darra på manschetten. Ni kan inte tro hur jag avundas dessa klarsynta dödliga, vilkas verk komma en att tänka på det milda lätta solljuset i ett världsallt av kristall..."

Ur Paul Valérys En afton med Herr Teste.

(Ovan citerade tjusiga vän i hyllan står där av en anledning. Under tidiga litteraturstudier fanns denna titel på läslistan inför en föreläsning, ledd av en högst pikant och välformulerad litteraturdam. Desperat läste jag sista natten min kopierade version men under föreläsningen fick jag höra: Står den kvar på listan? Ja, den kunde ni ju sannerligen ha hoppat över. Stött och på tvärs konstaterade jag att jag tyckte att titeln Var viktig, jag letade upp den antikvariskt och jag värderar den fortfarande högt. Återgå till citatet och läs sista meningen igen!)

Bild: Piet Mondrian, Composition No. 12 with Blue.

"how images can become independent from what they represent"

I Texte zür Kunst skrev i mars Kathrin Peters en artikel om en utställning på ZKM i Karlsruhe: "Notation, calculation and form in the arts". Utställningen innehöll handskrifter, foton och skisser, processuellt material möjligen på väg till andra mål. I en ur flera aspekter tankeväckande artikel reflekterar Peters över objektens svårdefinierade identitet och de frågor de väcker hos betraktaren. Genom sina olika vinklar - av obestridlig intermedial karaktär - frågar hon var vikten ligger hos dessa artefakter, vad som blir relevant i förståelsen. "In short, it's the logic of notation itself". Nu finns artikeln, "The aesthetics of notation", tillgänglig på engelska hos Sign and Sight.

Bild av Le Corbusier.

The Weight of Water

The Weight of Water, 2006

Christopher Orr
Ibid Projects

"Jag befinner mig som i en cirkel. Jag tror inte på cirkeln"

Unica Zürn
Dunkler Frühling
Der Mann im Jasmin
Mörk vår & Jasminmannen
Vertigo Förlag, 2004

Unica Zürns liv tog slut 1970. I fallet ner från lägenheten hon delade med Hans Bellmer. Hon införlivade det som, om jag får gissa, många trodde skulle hända. Under ett antal år hade hon behandlats för psykisk ohälsa och vistats på olika kliniker och sinnessjukhus. Det hade funnits flera dramatiska självmord i hennes nära omgivning. Hennes mest romanliknande text, Mörk vår, slutar i att flickans fötter lämnar fönsterbrädet och att hon sedan ligger konstigt förvriden i gräset nedanför.
Att läsa Mörk vår & Jasminmannen blir därför en synnerligen underlig upplevelse. Innehållsmässigt är den, eller förefaller den vara, en beskrivning av det som författaren Unica Zürn upplever på ett konkret plan. Barnets erotiska upptäckter, klinik efter klinik, nytt hopp i Paris, avsaknad av koncentration. Som en framtidsgestaltare, med ett par minuters försprång, ser hon sig själv komma och genomföra och hända. Men om det egentligen är nog realistiskt i sig är det texternas formmässiga filter som gör dem "hyperrealistiska" med en surrealistisk brytning i tonen. Det vansinniga är gestaltat, precis som det uppträder. Som att blicka in i Bellmers metamorfosiskt förvridna dockkroppar, en skönhet som bara uppnås i kontrollförlusten, den rädslan, sådana är Zürns berättelser.

"Fingrarna, händerna, armarna och huvudet följer den sträckta fotens rörelse, och hon ser sig stiga uppåt i rummet, som en pil, men långsamt. Och givetvis följer det vita ljuset från strålkastaren henne, liksom människornas blickar följer hennes färd uppåt. Däruppe förvandlas hennes svarta trånga dräkt och får många olika färger. Hon vecklar ut sig och formar en lysande stjärna, bildad av oräkneliga nya armar och ben och halsar och huvuden; hon blir till ett vackert blomlikt monstrum och lätt som ett pappersark eller som en slocknande raket dalar hon mot scenen. Åskådarna verkar inte tro sina ögon. De är omskakade. Ingen har någonsin sett en liknande dansös. Inte heller hon. Pling! - bom - dong - dang - ding - de osynliga instrumenten hörs på nytt."

Unica Zürns texter är råa och vulgära, de är fysiska och ganska äckliga. Vansinnet är fult och galningarna är feta och smutsiga. När en kvinna som inte kan sluta äta låter sig smekas av en osynlig älskare faller sjuksköterskorna som käglor av skratt i en tom säng brevid. Tvångströjan är förnedrande. Leken strålande. Lycka. Depressionen aldrig övergående.

Med en krispig poetisk skärpa som ibland skapar det just iskalla står berättaren, vår egen Unica, på håll och använder bara tredje persons pronomen till det där obegripligt hypnotiserade som är hon själv. Glidningen eller kanske missförståelsen mellan denna distans och det samtidigt så personligt upplevda är den grundläggande energin i texterna. Siffrorna och anagrammen, Zürns språkliga och konstnärliga centrum tycks det mig, bidrar till att göra galenskapen magisk. Precis som Jasminmannen inleds; vi gör entré in i en annan värld, en annan annan värld.
Helena Erikssons översättning vill jag avslutningsvis beskriva som storslagen, inte minst översättningen av anagramdikterna. Att hon letat sig in språkens mest svårfunna rum, och funnit de mest svårfunna nycklar till koder, mönster och uppställningar, går inte att ta miste på och det hela är imponerande.

I all sin sorgliga nakenhet är allt med Mörk vår & Jasminmannen bra. Den är som ett långsamt, tyst skrik. Den är jublande och skärande konst. Och liksom spegeln utgör en dörr i väggen, utgör denna bok en öppen dörr i min bokhylla. I behov av berusning kommer jag att gå dit.

"I don't know if it is a miracle or what - but there is a man. A single man."

När jag för en månad sedan skrev ett inlägg om Philip Gourevitchs reportagebok Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer landade jag i en stark rekommendation. Som i; jag tycker att den bör läsas. Men jag framförde även kritik i ett avseende, nämligen att utgivningen saknade ett efterord som behandlade Rwandas situation idag.

Och så, igen i The New Yorker, finns Gourevitch artikel "The Life after - Fifteen years after the genocide in Rwanda, the reconciliation defies expectations". Med samma imponerande skärpa och stil återvänder han med en artikel som definitivt är intressant i sig, men som framförallt ger precis det man efterfrågar i hans bok, en uppdatering. Och till min stora glädje är det en minst sagt hoppfull uppdatering. En hoppfullhet som känns ärlig, i sitt framlyftande av det ljusa såväl som mörkrets fortsatt aktuella gråtoner och det allra mest furiöst röda. Återigen får man möta folkmördarna och överlevarna. Höra hur de fortsatt tänka på vad ordet förlåtelse betyder. Vad det innebär. Då och nu. I samtal med president Kagame, officeren i génocidaires exilarmé Rwarakabije och generalen för Kongolesiska Tutsier Nkunda utvecklas resonemangen ytterligare, och fortsätter in i dagens komplexa situation. Gourevitch låter den sista frasen i artikeln bli possibility of peace.

"Hatred is vital to good health"

När jag idag kollade postboxen låg veckans guldklimp där och väntade; The New Yorker. När jag nu hastigt bläddrar igenom den i jakt på vad jag skall läsa ikväll finner jag en artikel om den portugisiske författaren Antonío Lobo Antunes, skriven om Peter Conrad. Som den stora beundrare av José Saramago jag är har jag hållit ögonen på Lobo Antunes ett bra tag, och givetvis haft blicken skamligt i marken över denna min läslucka. Men man kan också vända på det, och inse lyckan i att alltid ha författare som man vill läsa kvar.
Om ni sitter inne på en stund över just nu så finns artikeln redan att tillgå elektroniskt.

Illustration av André Carrilho.

Om,

om jag vore mer ledig idag, denna tilltalande, dämpade, regnande dag, skulle jag, mycket hellre än det jag faktiskt har att göra, luta mig tillbaka och läsa den igår påbörjade Mörk vår & Jasminmannen av Unica Zürn. Lyssna bara här:
"Under sitt sjätte levnadsår förs hon en natt med av en dröm in bakom den höga spegeln med mahognyram som hänger på väggen i hennes rum. Spegeln blir till en öppen dörr, genom vilken hon kliver ut i en lång poppelallé som leder rakt fram till ett litet hus. Dörren till huset står öppen."
I de korta pauser jag tillåter mig tittar jag på hennes förföriska bilder, i samma ton, och även de av hennes kamrat surrealisten Hans Bellmer.

Krigets och rättvisans ärkeängel

Jag ägnar gladeligen ett stycke av 2009 års läsenergi åt den tvåhundraårigt gamla berättelsen om hästhandlaren Michael Kohlhaas, av den tyske dramatikern och författaren Heinrich von Kleist. Det inser jag sedan jag gjort just så. Denna, för Franz Kafka och säkerligen många med honom, så inspirerande historia har en egen lyskraft. På sitt eget sakligt redovisande och torrt angränsande humoreska språkliga sätt. De olika kurfursterna von-arna, junkrarna, Wenzelarna och prinsarna blir till ett sammelsurium av, i mitt modernare kafkanska persongalleri, byråkratiska hot. Nå, vad handlar det då om? Upprinnelsen till historiens blodiga förlopp inträffar en dag då hästhandlaren Michael Kohlhaas i mitten av femtonhundratalet är på väg till Sachsen. En ny bom, det vill säga ett "kurfurstligt privilegium" hindrar honom vid en riddarborg då han når Elbe. Kohlhaas betalar rättskaffens bomvakten vad denne begär, men då han därefter åter startar upp sin färd ropar slottfogden, och så öppnas ingången till förstörelsen. Pulserade av stundom hopp, stundom håglös uppgivelse, river historien framåt. Att Kohlhaas är en man av folket är ofrånkomligt. Tillsammans med sina ynka drängar plöjer han fylld av hämndbegärets berusning genom stad efter stad och med nästan mytisk styrka tar de sig helt oförhappandes förbi hela arméer. Det är denna sida som blir det komiska inslaget i en egentligt dyster handling. Det vill säga denna ädla om än groteska framgång i kombination med det ena beslutsfattande stolpskottet efter det andra, ständigt på något snaskigt sätt släkt med varandra och ständigt varmt hållande om varandras ryggar. Utan dalande spänning får vi följa Kohlhaas livsväg fram till det bittra och tillfredsställande slutet. I berättelsens avslutande del träder dessutom besynnerligt overkliga skeenden in, och det hela blir än mer spänningsfyllt. Trots tidigare bortglömda år är det alltså inte alls konstigt att von Kleist verk i den senare litterära historieutvecklingen plockats upp och traskat rakt in i de kanoniserades salong. Där sitter Michael Kohlhaas nu och har det gott, efter sin hårda strid.

Michael Kohlhaas är utgiven av Bakhåll 2007. Översättning och efterord av Erik Ågren.

SNABBT UNDANSKAFFADES döden ur synfältet
Elementen gör uppror
men de knoppande sfärerna
tränger redan in med uppståndelse
och det ordlösa botar den insjuknade stjärnan -


Nelly Sachs, ur Glödande gåtor.
Bild av Dirk Braeckman, T.A.-A.N. 1996.