Jag ägnar gladeligen ett stycke av 2009 års läsenergi åt den tvåhundraårigt gamla berättelsen om hästhandlaren Michael Kohlhaas, av den tyske dramatikern och författaren Heinrich von Kleist. Det inser jag sedan jag gjort just så. Denna, för Franz Kafka och säkerligen många med honom, så inspirerande historia har en egen lyskraft. På sitt eget sakligt redovisande och torrt angränsande humoreska språkliga sätt. De olika kurfursterna von-arna, junkrarna, Wenzelarna och prinsarna blir till ett sammelsurium av, i mitt modernare kafkanska persongalleri, byråkratiska hot. Nå, vad handlar det då om? Upprinnelsen till historiens blodiga förlopp inträffar en dag då hästhandlaren Michael Kohlhaas i mitten av femtonhundratalet är på väg till Sachsen. En ny bom, det vill säga ett "kurfurstligt privilegium" hindrar honom vid en riddarborg då han når Elbe. Kohlhaas betalar rättskaffens bomvakten vad denne begär, men då han därefter åter startar upp sin färd ropar slottfogden, och så öppnas ingången till förstörelsen. Pulserade av stundom hopp, stundom håglös uppgivelse, river historien framåt. Att Kohlhaas är en man av folket är ofrånkomligt. Tillsammans med sina ynka drängar plöjer han fylld av hämndbegärets berusning genom stad efter stad och med nästan mytisk styrka tar de sig helt oförhappandes förbi hela arméer. Det är denna sida som blir det komiska inslaget i en egentligt dyster handling. Det vill säga denna ädla om än groteska framgång i kombination med det ena beslutsfattande stolpskottet efter det andra, ständigt på något snaskigt sätt släkt med varandra och ständigt varmt hållande om varandras ryggar. Utan dalande spänning får vi följa Kohlhaas livsväg fram till det bittra och tillfredsställande slutet. I berättelsens avslutande del träder dessutom besynnerligt overkliga skeenden in, och det hela blir än mer spänningsfyllt. Trots tidigare bortglömda år är det alltså inte alls konstigt att von Kleist verk i den senare litterära historieutvecklingen plockats upp och traskat rakt in i de kanoniserades salong. Där sitter Michael Kohlhaas nu och har det gott, efter sin hårda strid. Michael Kohlhaas är utgiven av Bakhåll 2007. Översättning och efterord av Erik Ågren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar