om jag vore mer ledig idag, denna tilltalande, dämpade, regnande dag, skulle jag, mycket hellre än det jag faktiskt har att göra, luta mig tillbaka och läsa den igår påbörjade Mörk vår & Jasminmannen av Unica Zürn. Lyssna bara här:
"Under sitt sjätte levnadsår förs hon en natt med av en dröm in bakom den höga spegeln med mahognyram som hänger på väggen i hennes rum. Spegeln blir till en öppen dörr, genom vilken hon kliver ut i en lång poppelallé som leder rakt fram till ett litet hus. Dörren till huset står öppen."
I de korta pauser jag tillåter mig tittar jag på hennes förföriska bilder, i samma ton, och även de av hennes kamrat surrealisten Hans Bellmer.
onsdag 6 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vilken häftig bild.
Jag minns den som krypande obehaglig, men välskriven. Om du så småningom recenserar så blir det intressant att läsa.
Maria: Ja verkligen, och det finns många fler att fascineras av, tro mig.
Snowflake: Zürn har fått ligga och vänta ett tag, men när jag nu påbörjat den är jag genast fast. Enkel men sugande prosa.
!!! Hamnar direkt på min att-införskaffa-lista. Tror det var popplarna som gjorde det ---
Caroline: Där hör den hemma! Jag fick höra om den under ett seminarium om vansinne och Foucault, så det fanns aldrig anledning att tveka.
Tack vare Dig står den redan sedan tidigare i min hylla. Inte dags ännu, men jag längtar till dess!
Älskar vansinne..!
La B: Jag tror verkligen att du kommer att uppskattade den. Den omsluter en, i sin högst infernaliska värld...
Skicka en kommentar