söndag 24 maj 2009

"Dessertdags" eller "Fasa" eller "Haha. Mandarin, faktiskt." eller "Ytliga häxa"


Schablon s. -en -er
utstruket mönster; mall;
slentrianmässigt uttryck
el. tänkesätt.

Jaha. Veckans kvällar har ägnats åt en text. En ny. En lång. Av en känd författare, som skrivit många texter tidigare. En etablerad författare. En rik, skulle man kunna tänka sig, om det nu skulle ha något med saken att göra. Vet inte. Möjligen. Det beror på hur man ser det. Som så ofta. ... 734 sidor. Under uppdrag. Vad är det för ord som dyker fram i min formulering när jag tänker tillbaka på den tid som har gått, med denna text i min hand? Dränage. Förspilld. Waste. Irritation. Jag tänker vidare. Jaha, så har jag utsatts för det där fenomenet, verkligen, trätt in i dess högborg, som kallas litteraturen tillägnad the marvelous chicks (on speed vill jag tillägga och mala ner mina erfarenheter under en arg arg låt, men nej). Kan ju tyckas trött och tungt. Föga otippat. Klart hon inte gillar. Inte förstår skulle nog någon säga. Missar syftet. Då tänker jag på ett hemskt bra uttryck som jag hörde för ett par år sedan (i sammanhanget att P. O. Enquists Magnetisörens femte vinter inte tillhörde den kategorin). Min dåvarande föreläsare introducerade mig för begreppet "att åka bok". Klockren term, användbar. Jag läser ganska ofta böcker man inte åker. Tvärtom nästan. Ibland tar jag mig dock en tur, i något skönt snyggt litterärt. Den gångna veckans erfarenhet skulle jag vilja beskriva som självklar åkbok, med ett riktigt skavande säkerhetsbälte. Eller som att inse att en taxichaufför fular sig och tar en enorm omväg in i oroande kvarter. Eller som en tur med buss efter en lång dag och att då omringas av ett gäng lite smått våldsamma och högljudda festpersoner, som mer än gärna vill ha med en i samtalet. Jag vet inte, något sådant. Men åker gör det, fort och effektivt. Inga svårigheter. Vad är det då som stör?
Helt enkelt, jag är lite bestört tror jag. Utan att verka överdrivet allvarlig. Men dessa så makalöst utstuderade schabloner. Typer. Som att ungefär alla kvinnor i texten jag läst, i de mest varierade sammanhang, uttrycker samma fras eller ord tre gånger. Ånej, ånej, ånej. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Andas. Andas. Andas. Sexig, sexig, sexig. Bara tyst. Bara tyst. Bara tyst. Jaha. Ingen jag känner har nog någonsin betett sig så. Fast det är klart, det är ju fiktion. Alla kan vara likadana. Tänkte kanske författaren och fortsatte. Och så alla skämt om transor, crossdressers, homo, muslimer, feta, hur skall man förstå dem? Ja just det, författaren väver in att karaktärerna tänker: Oj, det här var ju inte så PK. (Om ni ryser har ni min fulla förståelse.) Det är just detta, att låta personerna man skriver om dra de skämten, leva i den världen, tänka så, men att inte lyckas låta texten, i sig, vara befriad från samma inställning. Den känslan. Och detsamma med de obligatoriska inslagen av makt, misshandel, missbruk, ett litet trauma. Visst. Ungefär hela författarens trogna läskrets skulle resa sig och bestämt säga emot mig, men jag tänker stå fast. Kanske har jag aldrig hängt med en text så frapperande omedveten om sig själv. Så känns det. Precis.
Innan man nu blir orolig över mitt nästan politiskt angränsande tonläge tänker jag lugna ner mig. Jag är bara så djupt fascinerad. Varför det, konfronterade mig någon under veckan. Det är ju bara samma som allt det andra liknande. Tv, tidningar. Allt det där, i den genren. I och för sig. Jag tror bara att jag inte haft någon helt riktig koll innan. Jag kan absolut förstå, jo då, att den här litterära bussen alltid är fullproppad med passagerare. Att folk får stå. Det går fort. Man kanske kan bli glad. Men varför i herrans namn välja det alternativet, istället för att ta en lugn promenad, se något vackert, känna sig klar i huvudet och kanske möta något sinnerikt att ägna eftermiddagens tankar åt?
Egentligen är det väl lugnt. Vet inte. Man kan kanske läsa vad man vill.

För att föra in någon enda form av litterär gåtfullhet, låter jag titeln på boken jag läst vara outtalad.

12 kommentarer:

Hermia sa...

På mitt jobb på biblioteket håller jag i en bokcirkel. En ung kvinna, deltagare i cirkeln, säger att hon (som gärna läser men sällan har tid) av en vän blivit tipsad om Camilla Läckberg. Varpå jag som i mitt yrke är noga med att all läsning är bra läsning säger "men varför inte läsa något bra istället". Någon i cirkeln ger medhåll andra säger "men vilken snobbig inställning". Men nej, det kan och får aldrig bli snobbigt att betrakta viss litteratur som bättre än någon annan, så länge jag inte sätter mig på de som läser vad jag tycker är mindre bra.

På det här tänker jag när jag läser ditt inlägg (förlåt det blev en lång utvikning). Och ordet åka bok är så bra, vilka böcker det avser varierar nog med läsarna men visst är det så! Ibland behövs mer motstånd, ibland vill man ta en tur. Jag tycker mycket om din beskrivning av den förra läsningen " istället för att ta en lugn promenad, se något vackert, känna sig klar i huvudet och kanske möta något sinnerikt att ägna eftermiddagens tankar åt?" - låt det vara så!

Funderar förstås på vilken bok du beskriver... Gavaldas nya?

On Word Arts sa...

Hermia: Tack för din generösa kommentar! (Icke Gavalda dock, ler vid tanken på hemlighetsmakeriet...)
Vi tycks vara av samma åsikt. Det finns värden och smak. Båda varierande. De personer som arbetar med litteratur måste kunna göra objektiva bedömningar, avgöra skillnaden mellan det objektiva och det personliga. Sedan kan man utnyttja eller använda den personliga åsikten om forumet tillåter det. Om det är givande. Ofta tror jag att konst- och litteratursynen inbegriper för mycket prestige, att alla läsare oroar sig för att bli suttna på, även jag. Att inte begripa och respektera exempelvis populärlitteraturens funktioner leder fel. Personligen tycker jag dessutom att dess stukturer är oerhört intressanta. Med den kunskapen kan man sedan, om man vill, välja bort viss litteratur, och avråda till att läsa den, utan att göra sig skyldig till snobberi. Veckans erfarenheter kommer för min del att göra de framtida promenaderna än mer behagliga.

Caroline sa...

Jag är så nyfiken att jag nästan kreverar! Tänker inte gissa, men helt slentrianmässigt dukar mitt inre upp en ansiktslös bild av en vit man 50+.

Hermia sa...

Sitter här och försöker formulera något slags svar eller förlängning på din kommentar.

Det är nu kanske 12 år sedan jag senast var i litteraturvetenskapens värld. Jag längtar ofta tillbaka, särskilt när jag tar del av tankar som dina! I arbetet finns inte riktigt utrymme för diskussioner om litteratur, hos alla finns heller inte intresset.

Det är bra det du säger - att skilja på objektivt och personligt. Och jag känner igen prestigen som finns, vilket inte minst känns när läsningen blottas för omvärlden via bloggandet. Men jag kan också känna en viss oro över medialisering och kommersialisering av författare och undra hur det i framtiden ser ut, vilka författarskap som släpps igenom - vad som på sikt händer i litteraturvärlden. Och för vad som händer om vi allt mindre ger oss in på djupet i litteraturen, håller oss vid ytan. Men det är förhoppningsvis en obefogad oro.

Avslutar här, utan ny gissning...

Caroline sa...

Hermia! Jag och min man pratar ofta, angående jippofierandet av "boksläpp" etc., om vad författare har tvingats bli, eller mer korrekt, vem som nu "kan bli författare". Jag hoppas att oron över litteraturens stundande död är överdriven, men är rädd att den goda litteraturen redan har blivit en subkultur och att en stor del av den aldrig når ens den smala publiken, just p.g.a. jippokrav.

Hermia sa...

Caroline: Ja just precis det vem KAN bli författare... Du sammanfattar mina tankar bra - litteraturen i sig är nog inte hotad men de olika formerna av litteratur. Vad göra av sin oro?

On Word Arts sa...

H och C: Återigen medhåll. I ett försök att motverka mina egna reaktionära tankegångar, slås jag, trots giganternas allt smalare (eller storvägsbreda) och Mamonförankrade utgivning, av hur imponerande de mindre förlagen är i denna stund. Det ges verkligen ut mycket bra. Många klassiker, mycket litteratur från andra områden än centralaste Europa. De satsar. Tyvärr är det inte lika gott om skyltning, försäljning och recenserande av dessa. Inte heller hos institutionerna känns det alla gånger tillräckligt rikt.
Fenomenet med typecastade författare och veckolånga intervaller där dessa sekundkändisar skall vara med precis överallt kommer förhoppningsvis att utplåna sig själv. Det är inte rimligt. Lyser av övermedialisering. Det får mig att fråga efter långa djuplodande och varienrade repotage om författare man aldig tidigare hört om.

hermia sa...

Ja! En eloge till modiga mindre förlag och till tidskrifter som Karavan. Faktiskt.

Boken, boken! Vilken skriver du om..?

On Word Arts sa...

... Lovar att lura på om det är dags för avslöjande. Ganska mycket högborg helt klart.

Caroline sa...

Nu har jag läst din text igen, och tänker genast på Ulf Lundell.

Nuff said.

Hermia sa...

Aha! Jag insåg vid en omläsning av inlägget att det var rätt långt ifrån Gavalda...

On Word Arts sa...

Ja, jag låter det bero så länge. Gåtfullheten var syftet. Hoppas på överseende.