När jag för en månad sedan skrev ett inlägg om Philip Gourevitchs reportagebok Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer landade jag i en stark rekommendation. Som i; jag tycker att den bör läsas. Men jag framförde även kritik i ett avseende, nämligen att utgivningen saknade ett efterord som behandlade Rwandas situation idag.
Och så, igen i The New Yorker, finns Gourevitch artikel "The Life after - Fifteen years after the genocide in Rwanda, the reconciliation defies expectations". Med samma imponerande skärpa och stil återvänder han med en artikel som definitivt är intressant i sig, men som framförallt ger precis det man efterfrågar i hans bok, en uppdatering. Och till min stora glädje är det en minst sagt hoppfull uppdatering. En hoppfullhet som känns ärlig, i sitt framlyftande av det ljusa såväl som mörkrets fortsatt aktuella gråtoner och det allra mest furiöst röda. Återigen får man möta folkmördarna och överlevarna. Höra hur de fortsatt tänka på vad ordet förlåtelse betyder. Vad det innebär. Då och nu. I samtal med president Kagame, officeren i génocidaires exilarmé Rwarakabije och generalen för Kongolesiska Tutsier Nkunda utvecklas resonemangen ytterligare, och fortsätter in i dagens komplexa situation. Gourevitch låter den sista frasen i artikeln bli possibility of peace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar