Att icke alldeles hinna - 2

Fint litet ex. Kanske värd att ta sig an?

Att icke alldeles hinna - 1

Wisława Szymborska
Ur Rop till yeti (1957)
(I översättning av Anders Bodegård)


Fyra på morgonen

Timmen mellan natt och dag.
Timmen mellan mage och rygg.
Timmen för dem som är trettio.

Timmen som städas undan förrän hanen gal.
Timmen då jorden icke känner oss.
Timmen då det blåser från släckta stjärnebloss.
Timmen blir-inget-kvar-efter-oss-i-vår-dal?

Timmen tom.
Intig och stum.
Alla andra timmars botten.

Ingen mår bra klockan fyra på morgonen.
Mår myrorna bra klockan fyra på morgonen
är de att gratulera. Vi väntar på klockan fem,
om livet nu ska gå vidare.

Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Nattens inre (2007)
L’intérieur de la nuit (2005)
Léonora Miano
Sekwa förlag
Översättning: Marianne Tufvesson

Att skriva om Léonora Mianos Nattens inre är svårt, på samma sätt som det är svårt att skriva om liknande historier jag saknar förförståelse inför. Läsningen tenderar ständigt att gå in i en mytologiserande, kryddig lutning åt det spektakulära. Man förenklar. Och jag avskyr denna min egen förenkling.

För romanen har det som förväntas av den. Vi befinner oss i Mboasu, ett fiktivt land i centrala Afrika. Ayané återvänder från Frankrike till sin gudsförgätna by Eku. Här råder en annan tid och andra system av hierarki. Landet är i uppror, härjande och revanschlystna drogade melisarméer matade med barnsoldater och övergreppsminnen drar fram. Byn Eko är i stunden ett av männens fokus och efter att ha gjort byns befolkning till gisslan återvänder de en sen kväll för att förklara sig och genomföra sina riter som skall återupprätta Afrikas heder.

En oro uppstår, att det är hos Miano som förenklingen sker. Att det är hon som lyfter fram nyckelord om stammar, kulter och riter och låter dem lysa falskt i en annars rapp modernt slipad berättelse. Men ganska snart inser jag att så inte är fallet.
Däremot är jag lite tveksam inför översättningen. Inte i det stora hela, där den flyter och fungerar väl. Men på vissa enskilda ställen tycks det uppstå bekymmer i att finna den exakta tonen i de afrikanska/franska/svenska/moderna/traditionella/coola ordalydelserna och tyvärr bär jag med mig den känslan ett par stycken framåt. När orden sticker av, hakar upp sig, känns godtyckliga.
Eller är det just hos läsaren som haken finns? Läsaren som tycker att det politiska stör hennes roman, att hon vill in i byn, i terrorn, i skräcken, in i den infernaliska mordiska natten, ifred. Utan postkoloniala rättesnören och kulturkrockar. Längtar jag efter människan Afrika? Efter sorgen bakom termerna och historieskrivningens teorier? Jag vet inte.

Samtidigt förtjusas jag av det ovanliga i att läsa om ett fiktivt Afrika, och dessutom i en självklar fiktion. Inte så sällan tycker jag mig ana hur just fiktionen lyfter det som skulle kunna bli schablonskt i romanen, in i ett mer symboliskt möblerat rum, där också våra afrikalitteraturläsande ögon medvetandegörs om sin egen schablonisering. Textens fiktiva status ger även Miano möjligheten att föra fram en historia uttalad med hela Afrikas röst, med den gemensamma övergripande orättvisan inskriven i marginalen. Att berättelsen är vad som kan omnämnas som övermättad, med alla epitet en afrikansk historia kan tänkas sukta efter, får i sin fiktiva form också en något annorlunda funktion. Eller har potential att få det. Återigen med en symbolisk riktning i tanken.

Enligt mig är det ingen tvekan om att Nattens inre skall läsas. Runt den ohyggliga händelsen i byn är romanen som allra bäst. Här trollbinds jag av en mäktig täthet. Genom gestalternas vinklar, minnesbilder och vägran att avslöja vad som inträffat stansas historien, liksom den jazz Miano säger sig vara inspirerad av, fram. De variabler som gör mig skeptisk för ett ögonblick gör mig efter läsningen fundersam och intresserad. Vad är det som skaver? På vilket sätt sätter sig historien? Vilken del av förenklingen är jag själv skyldig till? Säger inte också dessa spår något om litteraturen som sådan? Givande funderingar...
Sist men inte alls minst; heder åt förlaget! Låt dessa mindre, yngre förlag ta hela sin ambition, prestation, framåtblick och sitt mod och låt det gå riktigt bra för dem. Ofta tänker jag att det är här det händer.

Väldigt väldigt synd, och mycket bra, och genialt.

Jag tillhör skaran av trogna hängivna beundrare av det kulturella utbudet i P1. Man, i detta fall jag, kan säkerligen tycka mycket om diverse förändringar och skiften i just detta utbud, men den diskussionen lämnar jag i dess helhet där hän. Istället tre kortar nedslag.

Först det sorgligaste av det sorgligaste: Programmet Schüldt finns inte mer! (Jag vet att jag är sen, upptäckte det under julhelgerna men har inte klarat av att skriva om det tidigare, ungefär så.) Kan inte för min vildaste fantasi förstå hur en bestämmande hjärna kan, faktiskt kan, fatta beslut om att lägga ner det. Programmet liknade inget annat. Inte nog med att det på många sätt visade prov på stort kunnande och breda utgångspunkter, själva formen - filosoferande reflektioner om så gott som vad som helst tillsammans med riktigt intelligent musikalisk konst - skapade en magi. Ett radioprogram att uppleva. Jag fick som vana att ta långa lantliga promenader om söndagarna med denna Schüldska tillvaro som en livsinjektion i öronen. Stimulerande och rogivande. Stilfullt! Finns kanske ingen anledning att vältra mig i sorgligheten över att det är över... Vad man kan göra är att genast gå in och ta del av den avslutande säsongens program samt anteckna spellistorna.

Låt mig gå vidare till ett gladare ämne. Biblioteket är enligt mig ett mycket bra litteraturprogram. Nu äntligen, meddelar redaktionen, finns deras program att ladda ner och prenumerera på. Själv ägnade jag mig häromkvällen åt att lyssna på alla fyra bokcirklar om Joseph Hellers Moment 22. Konstruktiva, spånande samtal i underhållningsform. Mycket trevligt.

Så, för att rama in och skapa balans med min första sorgliga reflektion vill jag avsluta med något lika känsloladdat. På väg hem från en lång dag satte jag på radion för att träda in i det angenäma rummet Radioteatern Klassiker. Jag hade missat den inledande presentationen och placerades med andra ord rakt in i dramat. Jag var genast fast. Rent av underbara skådespelarinsatser och en flödande, upprörd idétext i en dramatisk komposition av lyhörd dialog och effekt. Texten tycktes mig fluorescerande av poetisk närvaro. Favoriten Erland Josephson spelade en av rollerna. Inte nog med att Josephson givetvis är en av de allra skickligaste, och att jag vid flera tillfällen hört honom formulera sig förunderligt klokt om skådespelaryrket och dramatikens kraft och förmåga som konstform. Rent hantverk att kunna förädla text på det sätt han gör. Därutöver, vilken röst! Jag försökte ringa in vem som författat dramat, men blev inte klok på dess ursprung. När så pjäsen nått sitt slut meddelades dess titel: Magasinet av (självaste) Erland Josephson, i regi av Anders Carlberg. (Repris sent nu på lördag.)

Alltså, tre omistliga auditativa kulturnedslag!

Because I could not stop for Death

Because I could not stop for Death –
He kindly stopped for me –
The Carriage held but just Ourselves –
And Immortality.

We slowly drove – He knew no haste
And I had put away
My labor and my leisure too,
For His Civility –

We passed the School, where Children strove
At Recess – in the Ring –
We passed the Fields of Gazing Grain –
We passed the Setting Sun –

Or rather – He passed us –
The Dews drew quivering and chill –
For only Gossamer, my Gown –
My Tippet – only Tulle –

We paused before a House that seemed
A Swelling of the Ground –
The Roof was scarcely visible –
The Cornice – in the Ground –

Since then – 'tis Centuries – and yet
Feels shorter than the Day
I first surmised the Horses' Heads
Were toward Eternity –

(Emily Dickinson)

"förstöra denna härjade, ljuva och ännu varma skönhet"

C´est tout
Marguerite Duras
Ellerströms Förlag

Översättning Kennet Klemets

Om dagen stod till mitt förfogande, mitt alldeles egna, skulle jag vilja breda ut mig och skriva i många timmar. Vissa texter inbjuder till stillhet, till långsamma överväganden och till svårtänkta tankar. De inbjuder mig till samtal.

Madame Duras´ Det är allt är i mitt tycke en sådan.

Jag har länge haft en dragning till böcker om döende. Jag letade land och rike runt efter Nolls Den utmätta tiden innan den kom i nytryck. Jag läste och läste Delblancs Slutord, Paulrud likaså, för att nämna några. Jag är inte förmögen att avgöra vad det är som händer med människans poetiska förmåga, tänkande förmåga i tid av avslut, men min smak säger mig att något är det. Kanske är Duras poetiska farväl till sin egen gestalt den mest karga av de jag läst. Karg. Den är asklik, naken. De sista månadernas, timmarnas fragment.

Rösten talar med Yann Andréa Steiner, unge älskaren, sekreteraren och vännen, den förtrogne likvärdige tänkaren. Men som Klemets skriver i sitt välkomponerade efterord: "de egentliga huvudpersonerna i denna laddade svanesång är Författaren och Skriften, två av varandra helt beroende väsen, förutbestämda att förgöra varandra liksom ett ljus som brinner i båda ändar".

Monologiskt och dialogiskt talas, stundtals väses, orden fram, frågorna och rädslorna. Samtal som blir just så avskedstäta som tillfället kräver. Kroppen som reser sig som i en båge ur sängliggandet, stark och spänd i sin vägran att ge sig hän åt dödens ofrånkomlighet. En metallisk trängd stumhet.

Samtidigt eller i andra partier finns en barnets renhet, en rofylld silvrig stiltje. En kärlek. "En kärlek utan riktning som hade förnummit köttet hos ett barn som dog av längtan efter att läsa det okända i begäret."

Författaren. Som overdersägligen kommit till vägs ände, som genomlever vägs ände, som andas den sista begränsade luften ut i ett skrik. Hon tvingas, så som Envar tvingas, se sig själv speglas i sin egen dödlighet. Mättat? Det är så orden talar, avskalade desperata slutord. Så lite kvar, så lite kvar. "Hur skall jag göra för att leva lite, lite till. Det är allt."

Styrkan i Duras sista text, som man i sin ypperligt fina silvriga svenska utformning måst sprätta själv, är uppställningen av vansinne och fasa Bredvid vardagens sorgesamma simpla föränderlighet. Så enkelt. Duras; människan, kvinnan, älskarinnan, kroppen, känslan, livet, Författaren och Skriften, skriften Duras, visar sig. Genom den skrift som är hon är hon blottad.
Men räkna inte med en enkel översköljning av effekt. Texten är inte dramatisk på det sättet. Man måste, tycker jag, läsa vördnadsfullt. Kanske för att vi ännu är så tryggt inbäddade bortom det som Duras skådar, vi måste lyssna noga på hennes få ord för att höra deras verkliga innebörd. Eller egentligen: "Det viktiga är den vilda tanken som inte leder någonstans, inte till någonting."

A versus W

The Great Figure - William Carlos Williams

Among the rain
and lights
I saw the figure 5
in gold
on a red
firetruck
moving
tense
unheeded
to gong clangs
siren howls
and wheels rumbling
through the dark city.

Will Ashford

Brasiliansk arvtagare och nyskapare

Bernardo Carvalho (född 1960) är verksam som författare och litteraturkritiker i Brasilien. Han har kommit att bli ett uppmärksammat namn i den samtida sydamerikanska litteraturen, inte minst som en möjlig efterföljare (detta ok av välsignelse) till J L Borges.

På svenska finns två böcker, av om jag räknat rätt hans nio, att tillgå; Medo de Sade (utgiven av (igen och igen det vill säga ständigt återkommande) Tranan Förlag) och Nio nätter (utgiven av inte i skuggan placerade Bokförlaget Atlas). Skicklig och välflytande översättning har i båda fallen genomförts av Örjan Sjögren. I senaste numret av Karavan finner man en intressant intervju med Carvalho, som nyligen, i samband med att Nio nätter kom ut, gästade Sverige.

I en form av två akter berättas i Medo de Sade först historien om Baron de La Chafois utlevda orgier, inspirerade av Markis de Sades diverse ageranden (hur denne Markis ständigt tycks dyka upp i diverse sammanhang). Baronen finner sig senare placerad i en kolsvart fängelsecell, anklagad och hotad till livet för ett mord han inte känner till. Vem är mördad? Vem har mördat? Vem har anklagat? Dold i svart skugga samtalar baronen med cellens andre gestalt, som han skymtar i hallusigena syner. Är det inte Markis själv, undrar han och blir upprymd däröver. Gestalten flyr in i dunkla ironiska formuleringar. Stämningen och baronen fylls av en stigande rädsla.
I akt två ställs vi inför en annan tid och andra förutsättningar. Ett gift par utsätter växelvis varandra för intrikata mordförsök av allt grövre karaktär. Även här filtreras händelserna genom Markisens ande. I en slags mental masochism överträffar och sviker de varandra tills de slutligen vecklar in sig i en nedåtgående spiral av bakomryggensteg, och där döden faktiskt anländer. Kortromanen lyser av gåtfullhet och oförklarade vändningar, man tvingas helt enkelt lägga den ifrån sig fylld av de ödsliga frågor som synliggjorts.

Den unge amerikanske antropologen Buell Quains plötsliga självmord 1939 utgör kärnan i Bernardo Carvalhos dokumentära roman Nio nätter. Något mer än halva seklet senare upptar händelsen en författares, en brasiliansk sådan..., tankebanor i den utsträckning att han bestämmer sig för att leta bland spåren för att nå fram till fler svar om antropologens brutala öde. Mycket i romanen, klassificeringen understryks av författaren själv, pekar mot Joseph Conrads mörkaste hjärta och även Bruce Chatwins reseskildringar har nämnts i mottagandet av boken. Min tanke går dock främst till Winfreid Georg Sebalds särskilda stil och sätt att bygga upp text kring verkligheten och kring verklighetens fiktiva möjligheter. Att det i Nio nätter finns ett äldre fotografi av denne Buell Quains, med den äldre tidens blick och blekhet, tar inte ner parallellerna. Onekligen för fotografiets närvaro in en intermedial aspekt med historisk verifierbarhet. Huruvida denna närvaro skulle kunna vara fiktiv, om jag får lov att säga det, är på något sätt en annan diskussion. Labyrintiskt (slitet men i detta sammanhang oerhört passande) upprättar romanen olika gångar och lager av röst, iakttagelse och fakta. Att följa är inte alltid alldeles enkelt. Texten är tät och full av avvikelser, men utan att det blir en nackdel. Allra främst uppskattar jag dess lyhörda avläsning av människans tillkortakommanden och rädslor.

De två böckerna av Bernardo Carvalho som är översatta till svenska visar ofrånkomligt genom olikheten gentemot varandra på författarens potential. Det som i Made de Sade är hisnande och lekfullt är lugnare och "verkligare" i Nio nätter, om än med fortsatt nyfiken experimentlusta. Men det är i inget av fallen frågan om litteraturens potential som sådan som utmanas, inga brott i namnet av olika epoker. Det är en uppvisning i tankens potential. I förväntningen inför handlingen, inför författandet och hantverket, inte inför språket, kanske inte ens inför sanningen, ligger experimentet. Ur det perspektivet finns den sydamerikanska litteraturens rötter definitivt representerade.

, hjärtslagen slår mot varandra som speglar,

Linus Gårdfeldt. Men golvet har ingen mun. Debut.

Taktila tänker jag om dikterna när jag tar mig igenom den nätta samlingen. Solgul med ett svart präglat träd.
Borttvättat är allt överflödigt språkligt och kvar står outsmyckade men vackert estetiska diktrader. Kroppsligt. Och luftigt, rent. En recensent skrev att han frös när han hade läst ut den. Jag är med.
Träd, blod, vatten, smuts, mjölk, öra, jord, saga, golv, ben och räv.
Men de konkreta bildernas avskalade karaktär formulerar i slutändan en om än kylig så även förädlad, metafysisk känsla, där berättarjaget tampas med rummet och tiden, dess förvandlingar. Där ytterligare dimensioner värmer. Ibland ser jag en surrealistisk målning. Ibland ser jag ett litet diktjag som krälar och gruffar över ett kallt golv en sådan där evigt sömnlös natt. Trasslar in sig i sina egna kroppsdelar. Och i alla de sladdar som måste gå ut från alla de lampor som finns i diktrummet.
Jag vill läsa dikterna många gånger i rad för att får reda på något mer om den märkliga värld Gårdfeldt tycks ha besökt. Det kan man göra, det går mycket fort. Trots att orden är få känns de inte onödigt få. De rymmer resor. I en dikt beskrivs hur de gömda fiskarna i huvudet färdas från tinning till tinning i särskilda båtar. Jag går in i den bilden. Jag ser hur de åker där.
En sekund får jag för mig att dikterna följer en meter, så ihärdig är deras, visar det sig, oregelbundna rytm. Så tydlig är pulsen i språkets skelett. Fascinerande.

Between Land and Sky
Maria Serebriakova -07


Dagar som denna
vore det önskvärt
att kunna se

Det Sköna

i gråa utflytande väder.

Who´s afraid...?

I mitt intresse och pågående undersökande av konstens provokativa förgreningar har givetvis den amerikanska författaren Kathy Acker (1948-97) lyst med sin närvaro. Denna inom det destruktiva smått ikoniska gestalt, i Sverige kanske mest känd för romanen Blood and guts in high school från 1984, fortsätter att förundra. Intensivt och fragmentariserat tematiserar hon i sina texter våld, smärta, begär samt, inte minst, det sexuella.

Under den avslutade filmveckan, som jag nog kan beskyllas för att ha ignorerat något, var höjdpunkten den av Barbara Caspar regisserade dokumentären "Who´s afraid of Kathy Acker?". Filmen ger en generös och mångfasetterad bild av Ackers författarskap och liv. Konstkollegor och familjemedlemmar minns och berättar. Humoristiska galna anekdoter varvas med uppläsningar av Kathy själv och av olika kulturpersonligheters uttryck för beundran. Kathy Acker var - är viktig.
Efter filmen bär jag med mig en större insikt om hur Acker tänkte filosofiskt, estetiskt, lingvistiskt och politiskt. I sina provokationer, i sitt meningsskapande motsätter hon sig mening som enkelt flyter på. Hon intresserar sig för ord som kommer till oss från ickeauktoriserade riktningar, betydelsens förflyttningar. "Any word can mean anything." Dekonstruktivismen är central. Ackers öppna plagieranden av litteraturhistoriska giganter såsom Proust, Cervantes och Dickens kan också, bland mycket annat, ge exempel på hur hon tar sig in i förhållandet mellan makt och språk på ett oerhört konkret sätt.
Min filmupplevelse förhöjdes ytterligare av att raden framför mig fylldes av ett större sällskap med äldre damer. Uppsluppna och vid gott mod över att ha fått till en kulturträff undrade de ivrigt vad det var för en film som skulle visas. Att det som väntade var en dokumentär om en av den postmoderna konstens mest explicita och punkiga estradörer anade de föga. Jag höll andan och sneglade ditåt när längre partier ur en porrfilm (som Acker tillsammans med en annan konststudent spelat in och själv medverkat i) täckte bioduken... Men då dokumentären sammanlagt visade sig ge ett varmt och hjärtligt porträtt av den lika hjärtliga Acker såg damerna ut att faktiskt ha funnit en dos inspiration trots allt. Gott!