"förstöra denna härjade, ljuva och ännu varma skönhet"

C´est tout
Marguerite Duras
Ellerströms Förlag

Översättning Kennet Klemets

Om dagen stod till mitt förfogande, mitt alldeles egna, skulle jag vilja breda ut mig och skriva i många timmar. Vissa texter inbjuder till stillhet, till långsamma överväganden och till svårtänkta tankar. De inbjuder mig till samtal.

Madame Duras´ Det är allt är i mitt tycke en sådan.

Jag har länge haft en dragning till böcker om döende. Jag letade land och rike runt efter Nolls Den utmätta tiden innan den kom i nytryck. Jag läste och läste Delblancs Slutord, Paulrud likaså, för att nämna några. Jag är inte förmögen att avgöra vad det är som händer med människans poetiska förmåga, tänkande förmåga i tid av avslut, men min smak säger mig att något är det. Kanske är Duras poetiska farväl till sin egen gestalt den mest karga av de jag läst. Karg. Den är asklik, naken. De sista månadernas, timmarnas fragment.

Rösten talar med Yann Andréa Steiner, unge älskaren, sekreteraren och vännen, den förtrogne likvärdige tänkaren. Men som Klemets skriver i sitt välkomponerade efterord: "de egentliga huvudpersonerna i denna laddade svanesång är Författaren och Skriften, två av varandra helt beroende väsen, förutbestämda att förgöra varandra liksom ett ljus som brinner i båda ändar".

Monologiskt och dialogiskt talas, stundtals väses, orden fram, frågorna och rädslorna. Samtal som blir just så avskedstäta som tillfället kräver. Kroppen som reser sig som i en båge ur sängliggandet, stark och spänd i sin vägran att ge sig hän åt dödens ofrånkomlighet. En metallisk trängd stumhet.

Samtidigt eller i andra partier finns en barnets renhet, en rofylld silvrig stiltje. En kärlek. "En kärlek utan riktning som hade förnummit köttet hos ett barn som dog av längtan efter att läsa det okända i begäret."

Författaren. Som overdersägligen kommit till vägs ände, som genomlever vägs ände, som andas den sista begränsade luften ut i ett skrik. Hon tvingas, så som Envar tvingas, se sig själv speglas i sin egen dödlighet. Mättat? Det är så orden talar, avskalade desperata slutord. Så lite kvar, så lite kvar. "Hur skall jag göra för att leva lite, lite till. Det är allt."

Styrkan i Duras sista text, som man i sin ypperligt fina silvriga svenska utformning måst sprätta själv, är uppställningen av vansinne och fasa Bredvid vardagens sorgesamma simpla föränderlighet. Så enkelt. Duras; människan, kvinnan, älskarinnan, kroppen, känslan, livet, Författaren och Skriften, skriften Duras, visar sig. Genom den skrift som är hon är hon blottad.
Men räkna inte med en enkel översköljning av effekt. Texten är inte dramatisk på det sättet. Man måste, tycker jag, läsa vördnadsfullt. Kanske för att vi ännu är så tryggt inbäddade bortom det som Duras skådar, vi måste lyssna noga på hennes få ord för att höra deras verkliga innebörd. Eller egentligen: "Det viktiga är den vilda tanken som inte leder någonstans, inte till någonting."