Denna dåtid

Det har väl inte gått att undgå min senaste förtjusning över San Francisco-detektiven och hans ruffa sysslor i Personville, a.k.a. Poisonville. Uppfyllde mina önskemål mer än väl. Böcker som klarar avbrott. På avbrott, på avbrott. Och ändå finner man sig vara kvar där på banan, man förstår och man är med och man vill vidare i gåtan om vem bland alla onda som är verkligt ond. Var källan till mordlavinen går att spåra. Tredje gången gilt vill jag nu bara nämna en egenskap i skildringen som jag inte tagit upp. Utöver alla de skönmålande epitet jag redan givit Dashiell Hammetts Red Harvest slog det mig mot slutet vilken bra litteratur det är, hans historier. Bara en sådan sak. Tjugoförsta kapitlet - The Seventeenth Murder - inleds med två passager som ställer om tonen. "I dreamed..." säger berättarrösten och fortsätter med en beskrivning av hur han i drömmen vandrar upp och ner längs ett otal gator runt staterna på jakt efter den beslöjade kvinna som satt bredvid honom på en bänk när drömmen började. Han kysser henne på en öppen plats och runt om står människor och skrattar åt dem. Drömmen fortsätter till hur han jagar en liten okänd man, med handen närvaret knuten om en kniv i fickan. Fortsätter med nya surrealistiska skratt. Oerhörda stup och höjder att falla ner ifrån. När han ett par sidor längre fram vaknar är det med en ishacka i ena handen och en död kvinna runt spetsen på ishackans andra ända. Mer behöver jag inte säga. Bara att när det i detta hårdkokta, ja just hårt kokta, landskap av gänguppgörelser, utpressning och glidande pålitlighet dyker upp avsnitt av fritt associerande drömkaraktär, är det slående tjusigt. Summan av allt detta, och mer därtill, blir i all sin enkla rakhet en glasklar prosa, jazzig och förförisk, snygg och skarp som slaget på ett par vida byxor av 1928-snitt, rökig, bakgatupräglad, gindoftande och ack så stämningsfull. Att dialogen skulle vara bättre än Hemingways låter jag vara osagt, men nog spelar de i samma liga.