I'm going blood-simple

Korruptionens upplösning närmar sig, sakta men säkert, och snart finns i Red Harvest inga karaktärer kvar att hitta mördade. Det konstaterar även den luttrade berättarrösten. De faller som käglor runt honom. Och det är svårt att i tanken finna annan stil som kan passa bättre i den bistra vinterkylan. Iskallt. Tydligt. Tillbakalutat. Kommer på mig själv med att sitta med ett lite snett, fånigt leende medan jag läser, bara för att det är så snyggt. Igårkväll blev jag kritiserad för att jag uttryckt mig negativt om The Black Dahlia (fast att jag knappt påbörjade den) och när vederbörande omtalade Ellroys texter som en slags hommage till Dashiell Hammett är jag beredd att hålla med. Något säger mig att Ellroy är tillräckligt udda för att få sin anakronistiska hyllning att fungera, följa linjerna.