"had never been able to roam as easily as here"

Någon undrar varför jag fascineras så av att Hans Fallada, alltså Rudolf Ditzen, skrev sin bok om Otto och Elise Hampels öde på endast tjugofyra dagar. Det är sant att det spelar ett rätt ringa roll, men jag kan ändå inte låta bli faktumet. Den näst intill sexhundrasidiga densiteten är svårfattbar inom tidsspannet. Skärpan. Historien tar sin början på vackra Jablonski Strasse i nordöstra Berlin. Kriget brinner. I en trappuppgång representeras folkets olikheter. Den åldrade judinnan vars man oförklarligt hämtats och vars återvändande hon var dag väntar och förbereder, den dysfunktionella stortyska familjen med alkoholdum fader och en skara sadistiskt hungriga karriärssöner, den dolde domaren Fromm med humana, bildade insikter om vad som försegår. Och så Otto och Anna Quangel, det tystlåtna, strävsamma paret som får ett brev som meddelar att deras ende son förlorats i strid.
Här tar något sin början. Ett motstånd, ett patos. En aktion som skall leda Otto och Anna allt närmare en säker men likafullt meningsfull död om de får säga det själva.
Det är inte alldeles enkelt att finna en skildring av andra världskriget som i så liten utsträckning behandlar förintelsen. Alone in Berlin skildrar en annan utrotning, ett annat övergrepp. En mer implicit skräck, i den ordinära arisksträvande vardagen. De desperata försöken att leva ett pågående liv, i allt det vanvett som omger. Många gånger är det romanens Kafkaklingande tonläge av kvick absurditet som ljuder högst, inte minst på grund av den biografiska grunden i materialet, men historiens framskridande låter mörkare och kallare stämmor överta huvudrollen. Med oväntade och förlamande detaljbeskrivningar låter författaren ondskans smutsigaste ynklighet träda fram i rummen. Berusningans stinkande gruppsykologi som ständigt måste mer. Inte låta någon vara utan, lämna rummet, svika. De fürervänliga männen som roat krossar sina cognacskupor i huvudet på den misstänkte. Men också dessa värmande ögonblick när mänsklig tanke, även hos den mest luttrade Gestaporepresentant, kan vända och förstå sitt misstag. Känna hur stanken kommer inifrån. Det gör att Alone in Berlin på flera sätt landar i hoppfullhet och tillfredsställelse, trots det oundvikliga vad gäller det dåvarande samhällets syn på straff. Man kommer nära inpå människor, in i deras huvuden, man njuter av deras hemligheter och skakas av deras rädsla.
Jeder stirbt für sich allein, som den tyska orginaltiteln lyder, är en stor roman väl värd sina rekommendationer och sitt i dessa dagar pånyttfödda rykte. Den är enkelt uttryckt imponerande välskriven, skickligt sammanhållen och den bjuder sin läsare på alla de litteraturnivåer en klassiker bör omfånga.