Sent igår kväll såg jag ett par avsnitt av gångna veckans In Treatment. Serien förundrar mig, inte på samma sätt men väl i samma omfattning som tidigare bekantskaper från HBOs digra stall har gjort. Jag är inte särskilt van eller för alla del bruten av tv-mediet. Har inte innehaft någon på nära på decennier. Inte intresserad. Liksom naken inför allt det man inte vill utsättas för som man möter därigenom. Det gör mig naiv och försvarslös inför upplevelsen, men med rätt val kan det onekligen vara en tillgång. Upplevelserna desto vansinnigare och muskulösa. Besvikelserna för handen rätt fram till avstängningsknappen. Omgående.
Under gårdagskvällen när jag satt där framför Paul och de andra måste jag hålla koncentrationen. Hela tiden glider jag ur rummet och betraktar händelsen, konstaterar hur bra det är, analyserar, beundrar, istället för att bara ta in vad jag ser. Vill pausa, titta upp från boken om det hade varit en bok, stanna i ögonblicket. Och kommer att tänka på en artikel Thente skrev om romanen och tv-serien för ett tag sedan - Boxen är den nya romanen. Det är värt att begrunda. Se fördelarna och dess motsatser, kanske en lagom dos av varje medie och inte missa det nödvändiga från varje. Jag vet inte hur pass vanligt det är att storläsarna upptäckt och kapitulerat inför de "nya" tv-alternativen. Men det vore sorgligt om de som uppskattar en god berättelse, betraktelse, gestaltning, förverkligande lät dessa bidrag gå dem förbi.
Under gårdagskvällen när jag satt där framför Paul och de andra måste jag hålla koncentrationen. Hela tiden glider jag ur rummet och betraktar händelsen, konstaterar hur bra det är, analyserar, beundrar, istället för att bara ta in vad jag ser. Vill pausa, titta upp från boken om det hade varit en bok, stanna i ögonblicket. Och kommer att tänka på en artikel Thente skrev om romanen och tv-serien för ett tag sedan - Boxen är den nya romanen. Det är värt att begrunda. Se fördelarna och dess motsatser, kanske en lagom dos av varje medie och inte missa det nödvändiga från varje. Jag vet inte hur pass vanligt det är att storläsarna upptäckt och kapitulerat inför de "nya" tv-alternativen. Men det vore sorgligt om de som uppskattar en god berättelse, betraktelse, gestaltning, förverkligande lät dessa bidrag gå dem förbi.
3 kommentarer:
Be’Tipul är det israeliska originalet av In Treatment.
Första avsnittet av säsong två:
http://internationalpsychoanalysis.net/2009/05/22/betipul-season-2-episode-1/
Esset
Jag har under ganska många år levt utan tv, sedan hade jag plötsligt tv igen, och ägnade ganska urskillningslöst alltför mycket tid åt mediet. Nu har jag inte alls den tiden, utan tittar mycket sparsamt (mest filmer, eller svtplay/motsvarande via nätet, och därutöver just boxar då och då). Det ger verkligen en helt annan upplevelse av mediet, tycker jag, och jag kan delvis känna igen den där känslan av att man ibland vill pausa, men lika ofta kan jag tycka att berättandet går för långsamt, eller att det är avsnitt jag vill hoppa över.
Men jag är väldigt glad över de många alternativ som plötsligt finns idag om man vill se de goda berättelserna, utan att behöva ta sig igenom en massa trams och reklam – hyra film digitalt, köpa film och boxar som man verkligen vill se, följa dokumentärer via kanalernas digitalsändningar osv. (Jag rekommenderar verkligen svtplay:s olika dokumentärprogram; det passar definitivt någon som jag, som älskar P1 på radio!).
In treatment har jag dock inte tittat på än, bara sneglat lite, och hört mycket gott om! Ska kolla in ordentlig!
Tack, Ess, för länk!
Svtplay är filtret. Håller helt med om att de dokumntära programmen är en tillgång och på konstsidan har de visats flera mycket sevärda den senaste tiden. Inget zappande, ingen konsumtionspaus. Kanske kan du känna igen även det där med att vara skör (på ett bra sätt) inför bildmediet om man inte har sett så mycket tv?
Skicka en kommentar