"You are intense. Your feelings are intense"

Eftersom Paul Austers senaste roman recenserats flitigt i utländsk media såväl som i svensk behöver jag inte beskriva handlingen särskilt ingående. Invisible är indelad i fyra delar och den första inleds i New York 1967, i kretsen kring litterära studier vid Columbia University. Unge Adam Walker möter på en trist fest ett något decennium äldre franskt par; Rudolf Born och dennes mystierösa älskarinna Margot. Ett par dagar senare är Born och Walker inbegripna i gemensamma planer om ett litterärt magasin, delikata middagsbjudningar med promiskuösa förslag och ännu ett par dagar fram i den Austerska tiden bevittnar Walker ett brutalt mord som Born hotfullt skrämmer honom att hålla tyst om.
Istället för att ta udden av de kommande tre delarna och deras innehåll kan man beskriva fortsättningen som en stilfullt mager prosa fylld av krypterande vändningar och överraskande förlängningar i en anda väl trogen författaren. Inte skriver väl Auster en rak berättelse. Nej. Nya karaktärer introduceras och äldre återkommer. Konspirationer besannas, svekfullhet och förtroende förädlas. Den typiska melankolin är där och lika förförande som vanligt. Ett kort tag befinner vi oss i ett inbjudande Paris, med caféer, franska fraser, sensuella återföreningar. Den ungdomliga godtrogenheten och ambitionen såväl som lättjan präglar textens röst. Vad som skulle bli av planerna om storslagen poesi och vad som faktiskt blev.
De frispråkiga sexuella partier som har blivit lite av ett signum förs i Invisible än närmare sin yttre gränsen. Incestuösa tabun får ett skönhetstäcke som sällan skådats. Det vidrigt förbjudna går från oskyldigt naivt experiment till mogen, utvecklad njutning, till värme och innerlig kärlek och blir i slutändan en av bokens mest intressanta frågeställningar.
Under min läsning funderar jag på vad jag tidigare sagt och tänkt om Austers prosa. Om huruvida den har spelat ut sig själv eller stagnerat i sin egen intertextualitet. Men jag är förvånansvärt lugn efter avslutningen av detta senaste alster. Jag känner mig visserligen inte det minsta omskakad av litterär genialitet. Jag har inte lyft blicken från boksidan bara för att vara kvar en minut i det jag precis har läst, backat för att höra orden skölja över mig och bringa mig ur fattning. Men med ett sakligt läsande öga har jag ändå flera gånger konstaterat Austers finess. Det coola, filmiska, interlitterära. Författarens tankegångar, ständigt nya lager. Lagom avvägt bryderi och realistiskt berättartraditionellt. Det är välskrivet, städat, stiligt och rent. Det sista beskrivningsordet är dessutom ett som Auster själv lyfter fram kring sina intentioner. Han säger sig också arbeta hårt för att få det att se enkelt ut. Det ser enkelt ut. Prosan flyter ljudlöst fram, som i stilla vatten. Om man är uttröttad och i behov av ett par timmars skönt glidande genom en fiktion, av medryckande tankespår och umgänge med en språkkänslig hand är det inte en dussinpocket man skall välja, enligt min uppfattning. Det är böcker som Invisible. Då kan man avsluta sin läsning tillfredsställd.