It is not illogical, I say, to think that the wor(l)d is infinite.

Funderar en stund kring textarbete. Får för mig att jag vill poängtera bloggandets frihet. Visst finns tillfredsställelse i att verkligen arbeta med en text. Gå in i den, dissekera och bryta sönder. Ifrågasätta, byta ut och flytta fram misstänksamheten. Läsa, läsa, läsa igen. Hur bedrägligt kan inte det språkliga mediet vara, hur osynligt, undanglidande, abstrakt. Som om man någonsin skulle kunna greppa en hel texts, i dess kortaste form, ansatser och betydelser. Jag tycker att tanken är förförande. Så är det, det går inte. Det kommer aldrig att uppnå ett absolut tillstånd. Och åter tillfredställelsen i att få hjälp av kompetenta läsare, petare, kritiserande avslöjare. Det blir fel och man förklarar hur man egentligen menar och så enkelt är det, att skriv det då. Istället. Tanken och utsagan består av samma kod, man kommer inte ifrån den ekvationen. Och sedan att emellanåt se betydelser öppnas, texter förändras, förädlas, utvecklas. Eller inte. Se dem brytas sönder till vämjeliga fragment, substanslösa och genanta. Det var bara ord, det fanns inget bakom. Allt detta skrivna som ändå inte når in i ens ett ögonblick av essens. Förblir interna självbekräftanden. Här är bloggandet att litet vakum, om man så vill. Här kan man skriva från en punkt till en annan, titta igenom och sedan bege sig vidare. Och här finns också ett värde, i den spontaniteten sägs andra saker. Här blir vi eventuellt opretentiösa inför koden, här kan det finnas en kapacitet, en okodad (rent hypotetiskt) kod. Om man vill tillåta sig det.