Hur kittlar inte Coetzee?

Log redan när jag läste Slow man. Över hur Costello traskade in i nästa roman och liksom tog över. Över sinnerikheten och över det lätta, mitt bland alla gåtfulla metatricks. Jag blev underhållen. Innan dess hade jag läst och beundrat Coetzees prosa för dess klarhet, dess berättande skärpa. Jag behöver nog läsa om för att mer exakt beskriva vad det var som jag fann annorlunda i förhållande till annat, men något i den riktningen. Klart. Med de nyare sidorna i hans berättande, de luriga, utmanande sidorna rent fiktivt, blir saken självfallet en helt annan. När jag läser baksidestexten till hans nya Summertime skrattar jag högt. Han tänker uppenbarligen inte bromsa in denna lekfulla linje att hantera förväntad skrivkramp i Nobels namn. En biograf skriver om den bortgångne J. M. Coetzee och intervjuar hans tidigare kvinnor för att få en levande bild. Fram träder ett personporträtt av en tafatt älskare och en socialt handikappad person. Och... en högst medioker författare. Som sagt, kittlande. Coetzees Summertime träder in på höstens läslista. Inte minst för att han faktiskt skriver en bok om sig själv som död.