Igår, under veckans lediga dag, funderade jag på läsande. På om man kan drabbas av läsutmattning. Viljan av att Inte vilja läsa. Ett dygn tidigare trodde jag att jag hade drabbats, jag kände till och med en antydan till irritation över böckerna. Som om de vill åt mig, med allt sitt innehåll. Besynnerligt. Vad innebär det att bli lästrött? Själva akten i sig, att följa raden av ord med blicken och ta in vad de betyder, kan väl fungera nästan jämt. Men det finns en annan trötthet. När ens egen tankevärld utmanas av de fiktiva. Kanske kan man jämföra det med en resetrötthet, en överdos av upplevelser. Nu blev det visserligen så, att när jag väl druckit ett glas vin och kommit ner i varv, plockade jag fram en litteraturhandbok och satt och läste högt om någon okänd klassiker i vanlig ordning. Och när jag igår eftermiddag påbörjade en ny mexikansk roman var sjukan helt botad. Iver och glädje, allt var som sig bör. Men jag funderar ändå vidare. Vi vana läsare, som läser och läser, tänk om man skulle experimentera med en läsfri vecka. Bara för att se vad som händer.
Bild: Utamaro Kitagawa
2 kommentarer:
Läsning på riktigt är ju inte endast avkodning. Det går att läsa högt utan att man är medveten om att man läser. Det går att göra tyst också, förresten, så där som du beskriver – att följa bokstäverna med blicken.
Men för att verkligen förstå krävs något helt annat. Närvaro. Användningen av det semantiska minnet.
Och för att komma ihåg, ta till sig, tolka och göra boken och det den skildrar till sin egen upplevelse krävs egentligen oerhört mycket kognitiv kraft. En del böcker tar ju inte lång tid att ta sig igenom för att de i sig är svårlästa, med överlastat språk eller komplicerad handling, utanför att de beskriver en värld, en tillvaro, en relation som man som läsare behöver fundera mycket på för att begripa. Läsutmattning är kanske snarare en fråga om att man fått för många intryck. Man är mättad, liknöjd och däst. Så upplever jag det i alla fall, när jag drabbats av detta tillstånd.
När jag drabbas av läsleda, eller läströtthet har en läsfri vecka inte fungerat för mig. Det som brukar fungera är att jag struntar i alla halvlästa böcker där jag har kört fast, och tillåter mig att botanisera vilt i en bokhandel eller på ett bibliotek (eller i någon annans bokhylla), tills läslusten återvänder. Ibland kommer jag aldrig tillbaka till de halvlästa böckerna som stal min inspiration. Ibland gör jag det, och läser ut dem av plikt. Ibland av lust.
Därmed är väl inte sagt att en vit vecka inte kan fungera för andra läsare.
Du beskriver läsningen så bra. Tycker särskilt om: "Användningen av det semantiska minnet". Visst är det så. Och jag tror att du har helt rätt. Det är inspiration, luft man/du/jag behöver. Det var precis det som hände när jag började läsa en helt ny bok igår. Jag har de senaste veckorna ägnat mycket tid åt jobb- och studieläsning, vilket visserligen varit både roligt och lärorikt, men ibland behöver man bara få lov att spontant välja eller nöjesläsa. Samma dränerande verkan som halvlästa böcker och pliktutläsning med andra ord. Jag brukar, vid läströtthet, försöka välja något som bryter av mot det man mest läser. Istället för Cooper, Larsson och Roche, och de tabuexperiment dessa författare innebär, fick jag igår ge mig in i en klassiskt snygg berättelse med spänningstoner. Mycket trevligt. Så jag tar dig på orden och undviker en vit vecka.
Skicka en kommentar