"Jag har aldrig förr sett ljus, jag vet inte ens vad det är."

När man öppnar den ungerska författaren Péter Nádas Egen död (2009, Saját halál, 2002) finns ett svartvitt fotografi av ett träd. Ett stort mörkt träd, med täta svarta grenar. Det är vackert. Fotografiet är dovt och skuggat. Längre fram tänker jag på trädets grenverk i förhållande till det mänskliga nätet av blod. Samma imaginära vildhet, samma disciplinerade ordning. Kanske samma skönhet. Är det Nádas värld som väcker dessa metafysiskt lutade tankelinjer? Det tror jag.

Egen död utgår ifrån en hjärtattack. En man delar sina innersta tankar och vardagliga reflektioner, under den dag han dör, och får livet tillbaka. Redan när han vaknar märker han att något inte är som det skall vara. Det som till en början ignoreras eskalerar under dagen, kulminerar i den faktiska döden. Stroboskopiska glimtar av läkarnas desperata livräddningsförsök. Smärtan. Rösten beskriver och tilltalar ett jag, ett du och ett honom. Introvert och extrovert, ett delat jag i en och samma. Nádas röst och min egen, som vore vi inför döden, den egentliga födelsen, endast en. Rent stilmässigt är texten också delad. Vi har filosofin, djupet, det poetiska artilleriet full utvecklat. Och där bredvid en underbar, krass komik. Det smått absurda. Vissa stunder är Nádas text inte bara slående lik Kafkas i allmänhet, utan i direkt dialog med Gregor Samsas egen förvandling. Liksom den otympliga insekten kravlar sig och kämpar, tar spjärn mot väggen och lyckas resa sig, vacklar här rösten fram längs gator, kippar efter en luft som tycks honom slut för alltid. Denna sida av texten är värdefull och gör dess övriga stämningar lättare och rörligare. Ger den mer närvaro. Men det är ändå de mer avgörande ämnena, om liv, död, som ger den omistliga kompletteringen. Det bottenlöst vackra:

"Som om jag plötsligt förstod vad Rilke menade med änglarna som ordlösa står bakom vår rygg. Ren varseblivning med dess neutrala skådande har alltid skådat mot detta annorstädes till vilket jag nu lycklig och ordlös var på väg att återkomma.
Det lämnar mig inte.
Jag ertappade mig med att jag såg och tänkte, men utan att ta notis om något enligt de kroppsliga strukturernas begränsade betingelser.
Den sista tanken fattar mitt medvetandes struktur."

Återkommande är oförmågan att ge ord för det som händer. Som om den stumma iakttagelsen, oförståelsen, slutligen faktiskt inträtt. Häpen söker berättaren i språket. Tiden i detta tillstånd går också mycket långsamt. Sekund för sekund, känns det som, får man följa detta kalla, helt intill döden. Minutiöst följa Smärtan. Och jag tänker att Nádas bok är som en sång. Att det är så nära skapande som ord kan komma. Koncentration. Täthet, utan tyngd. Om man finner detta svårgreppbart kan man läsa Egen död för dess krasshet. Dess blick in i det konkreta. Att saker tar slut. Om inte ens det är nog kan man läsa den av kärlek till språk, beskrivning och gestaltning. Man kan läsa den för dess sanning.

Egen död är utgiven av Rámus. Översättningen är gjord av Ervin Rosenberg.

Av Péter Nádas finns sedan tidigare på svenska Minotauros, Minnesanteckningarnas bok samt Slutet på en familjeroman.