Man får lust att hinna fatt sej själv i rymden.

Jag tar mig långsamt vidare i den storslagna Resa till nattens ände. Min instinkt säger mig att det är enda sättet. Lägger den ifrån mig. Sitter tyst. En kompakt täthet av slingrande långa sinnerika formuleringar och en lite ruff snackig underhållande lätthet.

"För dom var kanonen bara oväsen. Det är sånt som gör att krig kan fortsätta. Dom förmår inte föreställa sej ens det dom står mitt oppe i. Till och med om dom hade fått en kula i magen skulle dom ha fortsatt att plocka upp gamla sandaler längs landsvägen, därför att ››dom fortfarande kunde komma till användning››. Precis som ett får som ligger utsträckt på sidan på ängen och kämpar mot döden och som fortsätter att beta. Dom flesta människor dör inte förrän i sista sekund, men det finns dom som börjar tjugo år innan, ibland längre. Dom är jordens olycksbarn."