I går kväll hade jag under min återresa till Sverige sex timmars väntan på Bangkoks flygplats. Jag gillar flygplatser, tycker om den tidlösa, platslösa, tomma känslan. Identiteter flyter förbi, möts, olikheter. Ögonblick som aldrig kommer åter. Men det finns också trevligare och otrevligare flygplatser. Bangkok tillhör enligt mig den senare av dem. Jag köpte tre flaskor vatten och började gå runt för att få något att göra. En halvtimma senare var mitt stämningsläge totalt förändrat och jag satt i ett hörn på ett café, med en ypperlig kaffe och den ledsamma bokaffärens enda och väl undangömda exemplar av Kazuo Ishiguros Nocturnes. Kvällen var set.Efter att nu ha läst halva boken är jag förbryllad. Mina förväntningar var på sätt och vis skyhöga, Never let me down var som ett slag och jag uppskattade den mycket. Och nu; Five Stories of Music and Nightfall. Jag pendlar. Ena stunden är det tråkigt. Leda. Själlösa händelser beskrivna med ett språk som stundtals faktiskt stör mig. En slags konstlad stil, nära ett konstruerat berättarjag. Språkliga poänger. Nästa stund är det just, just precis det som gör att jag skärper blicken och får känslan av att ha flyttat in i det så slående vardagliga, den knappt märkbara händelsen. Tillbaka sedan till att irritera mig på det att försöka skriva fram ett musikintresse genom sina romanfigurer. Och sedan igen; lysande, jag hör stämningen. Så här långt kommen är det vanligheten, den vanliga vanligheten, som blir finessen. Slentrian. Lite töntigt. Vi vanliga dödliga bara. Jag får se hur det utvecklar sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar