"Jag befinner mig som i en cirkel. Jag tror inte på cirkeln"

Unica Zürn
Dunkler Frühling
Der Mann im Jasmin
Mörk vår & Jasminmannen
Vertigo Förlag, 2004

Unica Zürns liv tog slut 1970. I fallet ner från lägenheten hon delade med Hans Bellmer. Hon införlivade det som, om jag får gissa, många trodde skulle hända. Under ett antal år hade hon behandlats för psykisk ohälsa och vistats på olika kliniker och sinnessjukhus. Det hade funnits flera dramatiska självmord i hennes nära omgivning. Hennes mest romanliknande text, Mörk vår, slutar i att flickans fötter lämnar fönsterbrädet och att hon sedan ligger konstigt förvriden i gräset nedanför.
Att läsa Mörk vår & Jasminmannen blir därför en synnerligen underlig upplevelse. Innehållsmässigt är den, eller förefaller den vara, en beskrivning av det som författaren Unica Zürn upplever på ett konkret plan. Barnets erotiska upptäckter, klinik efter klinik, nytt hopp i Paris, avsaknad av koncentration. Som en framtidsgestaltare, med ett par minuters försprång, ser hon sig själv komma och genomföra och hända. Men om det egentligen är nog realistiskt i sig är det texternas formmässiga filter som gör dem "hyperrealistiska" med en surrealistisk brytning i tonen. Det vansinniga är gestaltat, precis som det uppträder. Som att blicka in i Bellmers metamorfosiskt förvridna dockkroppar, en skönhet som bara uppnås i kontrollförlusten, den rädslan, sådana är Zürns berättelser.

"Fingrarna, händerna, armarna och huvudet följer den sträckta fotens rörelse, och hon ser sig stiga uppåt i rummet, som en pil, men långsamt. Och givetvis följer det vita ljuset från strålkastaren henne, liksom människornas blickar följer hennes färd uppåt. Däruppe förvandlas hennes svarta trånga dräkt och får många olika färger. Hon vecklar ut sig och formar en lysande stjärna, bildad av oräkneliga nya armar och ben och halsar och huvuden; hon blir till ett vackert blomlikt monstrum och lätt som ett pappersark eller som en slocknande raket dalar hon mot scenen. Åskådarna verkar inte tro sina ögon. De är omskakade. Ingen har någonsin sett en liknande dansös. Inte heller hon. Pling! - bom - dong - dang - ding - de osynliga instrumenten hörs på nytt."

Unica Zürns texter är råa och vulgära, de är fysiska och ganska äckliga. Vansinnet är fult och galningarna är feta och smutsiga. När en kvinna som inte kan sluta äta låter sig smekas av en osynlig älskare faller sjuksköterskorna som käglor av skratt i en tom säng brevid. Tvångströjan är förnedrande. Leken strålande. Lycka. Depressionen aldrig övergående.

Med en krispig poetisk skärpa som ibland skapar det just iskalla står berättaren, vår egen Unica, på håll och använder bara tredje persons pronomen till det där obegripligt hypnotiserade som är hon själv. Glidningen eller kanske missförståelsen mellan denna distans och det samtidigt så personligt upplevda är den grundläggande energin i texterna. Siffrorna och anagrammen, Zürns språkliga och konstnärliga centrum tycks det mig, bidrar till att göra galenskapen magisk. Precis som Jasminmannen inleds; vi gör entré in i en annan värld, en annan annan värld.
Helena Erikssons översättning vill jag avslutningsvis beskriva som storslagen, inte minst översättningen av anagramdikterna. Att hon letat sig in språkens mest svårfunna rum, och funnit de mest svårfunna nycklar till koder, mönster och uppställningar, går inte att ta miste på och det hela är imponerande.

I all sin sorgliga nakenhet är allt med Mörk vår & Jasminmannen bra. Den är som ett långsamt, tyst skrik. Den är jublande och skärande konst. Och liksom spegeln utgör en dörr i väggen, utgör denna bok en öppen dörr i min bokhylla. I behov av berusning kommer jag att gå dit.