torsdag 30 april 2009

"Nothing is ever behind us"


Bolaño, Bolaño, Bolaño. Ständigt denne Bolaño. Så gärna! Hos Frieze Magazine finns en intressant text om utgivning av verk efter författarens bortgång, skriven av Sam Thorne. Jag har varit inne på, nuddat, dessa spörsmål tidigare, angående Beckett och García Lorca, och det finns onekligen vissa aspekter att ta ställning till. Var gränsen går mellan rätt och fel är relativt. Om jag har förstått saker rätt känns det inte helt bekvämt med utgivningen av Bolaños sista bok, något som Thorne också pekar på. Tyvärr håller sig skribenten inte ifrån de försanthållna såväl som lögnanklagade rykten om Bolaños missbruk av heroin som florerat. Letar man en stund ute i sfären kan man dock finna tillbakataganden av de satser som tycks ha skapat ryktet. Att Bolaño var sjuk, och att han var medveten om att 2666 skulle bli hans sista text råder det iallafall inga delade meningar om.
Med vägen om Nabokov, Foster Wallace och givetvis Kafka funderar Thorne en stund kring etiken och de medvetna valen vänner, släktingar och förläggare gör i efterutgivandet. Läsvärt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bolano verkar bra. Vad skall man börja med om man vill läsa honom?

On Word Arts sa...

Ja var skall man börja någonstans? Jag tänker att Bolano gör sig bäst när han läses om och om igen. Själv började jag med De vilda detektiverna. Det är en fantastisk start, men boken kräver också sin envetne läsare. Den är tjock, tät och oupphörligt intertextuell. Men den är inte direkt svårläst, bara intensiv. Jag har i ett par tidigare inlägg länkat till två kortare texter hos The New Yorker, och om du vill ha en uppvärmning så starta med dem. Båda är lysande. Men åter igen, man kan nog börja var som helst, man kommer oavsett att vilja fortsätta.