Men helt utan gift kunde jag inte leva

Det händer att jag slås av hur snabbmatsaktig deckarkonsumtionen tycks vara. Rapp och i förbifarten. Man har sin tillfälliga favorit, man plöjer i sig och tar sig vidare. Inte så konstigt i och för sig. Det är tänkt som enkel avkoppling, nedvarvning. Och så tycks det fungera. Likväl gör det mig fundersam över att inte fler går loss på de mer klassiska deckarna. Eller skall det skyllas på logiska förklaringar? Försök finna Raymond Chandler, Dashiell Hammett, Philip K. Dick eller James Hadley Chase i förbifarten och du får problem. Vissa titlar får man sannerligen ha både tid och tålamod om man vill nå.
Mycket nöjd är jag därför över Ersatz utgivning av den schweiziske deckarskribenten Friedrich Glauser (1896-1938). Fann för en tid sedan Morfin och Överkonstapel Studer i samma pocketbok och jag behövde inte ens försäkra mig om det, innan jag förstod att den var av intresse. Jag läste nyss tacksamt i Per Landins välintroducerande recension i DN att utgivningen fortsatt med Feberkurva och Kinesen. Nu får jag leva upp till mina ord och ta mig tid, inte-i-förbifarten-tid, att faktiskt läsa Glauser. Återkommer därvidlag!