Låt Förbländningen blända

Om man någon gång ombads välja ut ett par absolut omistliga litterära verk, så skulle Elias Canettis Die Blendung från 1935 tveklöst hamna på min dylika lista. Förbländningen, som blev dess svenska titel när den äntligen kom ut 1975, är helt enkelt ett ständig favorit. Den är intelligent, burlesk, stilsnygg, underfundig. Till exempel. Och den är makalöst rolig, på ett sätt som sällan åstadkommits. Särskilt rolig blir den om man själv är något av en bibliofil.
Den artige/totalt-von-oben-odräglige filologen Peter Kien utgör huvudperson. Han lever ett stilla läsambitiöst liv i sin våning i Wien, tillsammans med sina tjugotusen böcker. Historien tar sin början framför ett skyltfönster där han träffar en vetgirig liten pojke att samtala med ett ögonblick. Men då Kien i själva verket är sträng barnhatare, tillika kvinnohatare samt pöbelhatare, kommer vänskapen inte att bli långvarig.
Kiens relation till sina böcker påminner om den en illa medfaren morfixerad son har till modern. Han älskar dem vilt och han räds dem. En bit in i historien skaffar den arme mannen hoppfullt en hushållerska, Therese, för att få hushållssakerna ordnade. Eller framförallt, för att ha en säker noggrann ren hand att vårda hans böcker, åt honom. Det går illa dock. Det leder till giftermål, men Therese vill ha fysik i sitt äktenskap och får ner den skräckslagne Kien på kanapén. Urartningen eskalerar och han måst så småningom fly sitt hem. Han tar biblioteket med sig. I sitt huvud. Bokstavligen.
Ute på stadens bistra gator träffar han snart en dvärgvuxen slug man som tar tjänst som Kiens assistent. Varje kväll hjälper dvärgen sin herre att lyfta ut biblioteket ur dennes huvud och lägger det vid sidan av sängen medan dess daglige härbergare vilar ut i sömn. Att dvärgen har mjöl av oren karaktär i sin påse förstår läsaren snart. Men det gör inte herr Kien.
Den minst sagt galna historien vindlar vidare. Ett tag är Kien kidnappad av portvakten, Therese nye älskare. Genom ett litet borrat hål i fothöjd försöker han identifiera olika bovar och bedragare som besöker hans våning. Det avsnitt jag oftast återkommer till, närhelst ett uppmuntringsbehov uppstår är det bara att gå till hyllan och slå upp sidan, är den underbara incidenten när dvärgen med fejkad skräckblandad förtjusning inbillar Kien att det finns en man i staden som... Äter böcker! Kien bara skriker. Hela hans värld får en törn och det är som att han aldrig upplevt rädsla, på riktigt, fram till denna stund.
Hur som, om man mot förmodan skulle ha missat detta litterära guld, så finns Förbländningen nu äntligen lyckligt återutgiven hos Modernista. Förlaget omtalar den som "en mänsklighetens vansinneskomedi, vars remarkabla historia gjort den till en radikal klassiker" Det finns ingen tvekan. A Must Read.

(Just det, bilden ovan föreställer Herr Canetti själv, icke Herr Kien.)