Strange

Nu var det så längesedan att det känns som att jag helt kommit av mig. I bloggandet. I sysslandet med det här. Men läser gör jag, om än inte Proust. (När så fallet har jag för närvarande bestämt mig för att ignorera. Han kommer.) Nu senast högintressanta You Are Not a Stranger Here (2002) av Adam Haslett. Ett antal associativt löst sammanbundna berättelser som rör sig runt psykisk ohälsa, identitet, våld, slump och livsvägar. Det är fint. Fin prosa, med biopsier ur mänskligt liv och lidande. Eller kanske inte lidande, snarare leverne. Människor om än inte lyckliga, så närvarande i de liv de tilldelats. Personporträtten är stundtals hisnande bra, knivskarpa. Som så ofta vid den här typen av ”samlingar” talar vissa texter starkare, men ingen av dem gör mig besviken.

(Och trött är jag på att om igen behöva påpeka att jag inte kan göra några länkanden, eller leta upp senare titlar eller vad det nu är man brukar och bör göra. Och dessutom tvingas låta typsnitt och storlek variera fantasifullt från gång till gång. Tur att annat väger upp med vistelsen här än den skrala digitaliteten…)

Men jag har i alla fall hört att Hasletts senare verk är läsvärt! Det också.