"Which didn't stop us acting like we did"

Vanlig som beskrivning av en bok fungerar icke. Vanlig för att den handlar om vanliga saker? Vanlig för att dess art ofta förekommer? Vanlig som i motsats till ovanlig, vad gäller form, innehåll, ämne, påverkan? Men det är ändå det ord som dyker upp i huvudet efter Anne Enrights The Forgotten Waltz (2011). Det är en bra bok (ännu en svårinringad betydelse). Språket hon använder är rappt, självdistanserat, träffsäkert och känsligt, och hur lätt är det inte att uppskatta böcker skrivna i den självsäkra andan. Ingen tvekan, läs vidare. (Och hur lätt är det inte att andra gånger uppskatta de som förskrämda prövar sin läsare om de får lov att berätta vidare.) Gina berättar här om Seán. Mannen som hon inte är gift med, som tog slut på hennes eget äktenskap och som fortfarande är gift med någon annan. Hon talar om kärlek och sex. Om graden av sunkighet ett samvete kan nå. Hon talar om rätt många saker och hamnar någonstans mellan det moderna felfrihets-fixerade samhället och familjelivets skuggade hörn. Ett barn får en central roll. (Både detta faktum och romanens tilltal i allmänhet påminner mig om The Slap, men det är synd att göra en närmare jämförelse med Christos Tsiolkas bok eftersom den står högre än de flesta. Den var inte vanlig.) Allra mest uppskattar jag med The Forgotten Waltz dess glidande centrum. Det är omöjligt att fånga själva kärnan, syftet kanske, under läsningens gång och på det sättet är det inte förrän på sista raden som man faktiskt har möjlighet att ana vad det egentligen är romanen berättar om. Intressant. Jag har inte läst Enrights Man Booker Prize-vinnande bok The Gathering (2007), som sagts vara hennes bästa. Ämnar pröva.