Christos Tsiolkas roman The Slap bygger sig fram runt en händelse, ett ögonblick i tiden som stannar till och förändrar. Under en trädgårdsfest med tillhörande barbecue slår en vuxen man till en treårig pojke. Barnet är ett krävande bortskämt ensambarn i en familj präglad av dysfunktionalitet. Mamman ammar fortfarande envetet, mot den alkoholberoende pappans vilja, och pojken är van att vara den enda som bestämmer och sätter ramar. När pojken leker med ett annat barn under tillställningen och det uppstår en hotfull situation - inte kvällens första skall tilläggas - där den lille envåldshärskaren precis ska slå till sin kamrat med en klubba reagerar den andres pappa. Han slår helt enkelt först. För att skydda sitt eget barn säger han. För att våld är hans språk inser läsaren. Tiden fryser. Snart är dock ett maskineri av poliskonstaplar och vänner som väljer sida för eller emot i full gång. Situationen är inte på något sätt enkel. Skall gamla vänners förtroende gå före släktskap? Äktenskapliga skyldigheter före behov av stöd? Var familj i dramat tycks ha en historia bakåt av mer eller mindre explicit våld och som läsare tvingas jag om och om igen att ändra mina slutsatser vad gäller rätt och fel.
Historien berättas i åtta längre kapitel, alla utifrån olika karaktärer som varit närvarande då slaget riktades. Mycket snart blir det även klart att The Slap gör en stor sak av sexualitet. Från alla håll kommer uttryck av en slags översexualitet, med tvivelaktiga ålderskillnader, utnyttjanden, otrohetsaffärer och obekväma fantasier som återkommande inslag. Det tar ett tag innan man vänjer sig och kanske, om man väljer det, förstår det som en viktig del av ett uttryck. Gränsen mellan våld och sexualitet kan vara hårfin, och det är genom denna sköra balansgång författaren många gånger fångar sin beundransvärda laddning i romantexten. Här formas febern. Här skriker händelserna till. Fylls med skam och vrede. Jag har svårt att se att det skulle vara i det grekiska som klimatet hör hemma. Snarare fångar Tsiolkas upp en allmän bild av hur det kan gå till när grupperingar av människor inte drar jämt, inte kan fungera, hur mycket det än är önskvärt från respektive läger. Kanske säger han också samtidigt något om hur den australiensiska populationens divergens ser ut? Tsiolkas prosa är lättillgänglig och smått beroendeframkallande. Man vill vidare, inta nya positioner och se nya perspektiv. Man vill förstå vad som egentligen hände, kartlägga skuldens placering. I slutändan är det inte i själva slaget som spänningen ligger, utan i utvecklingen hos personerna runt det. Genom att gestalta dessa inblandades skuggsidor, tabubelagda tankegångar och ansvarslöshet, blir fokus snarast av ett psykologiskt slag. Många gånger blir man arg och äcklad. Andra gånger uppstår istället, till ens stora förvåning, sympati. Med sina nära 500 sidor håller The Slap genomgående en imponerande hög närvaro. Spännande, engagerande, provocerande. Och dessutom är läsningen underhållande, i ordets uttänjt generösa betydelse.
Historien berättas i åtta längre kapitel, alla utifrån olika karaktärer som varit närvarande då slaget riktades. Mycket snart blir det även klart att The Slap gör en stor sak av sexualitet. Från alla håll kommer uttryck av en slags översexualitet, med tvivelaktiga ålderskillnader, utnyttjanden, otrohetsaffärer och obekväma fantasier som återkommande inslag. Det tar ett tag innan man vänjer sig och kanske, om man väljer det, förstår det som en viktig del av ett uttryck. Gränsen mellan våld och sexualitet kan vara hårfin, och det är genom denna sköra balansgång författaren många gånger fångar sin beundransvärda laddning i romantexten. Här formas febern. Här skriker händelserna till. Fylls med skam och vrede. Jag har svårt att se att det skulle vara i det grekiska som klimatet hör hemma. Snarare fångar Tsiolkas upp en allmän bild av hur det kan gå till när grupperingar av människor inte drar jämt, inte kan fungera, hur mycket det än är önskvärt från respektive läger. Kanske säger han också samtidigt något om hur den australiensiska populationens divergens ser ut? Tsiolkas prosa är lättillgänglig och smått beroendeframkallande. Man vill vidare, inta nya positioner och se nya perspektiv. Man vill förstå vad som egentligen hände, kartlägga skuldens placering. I slutändan är det inte i själva slaget som spänningen ligger, utan i utvecklingen hos personerna runt det. Genom att gestalta dessa inblandades skuggsidor, tabubelagda tankegångar och ansvarslöshet, blir fokus snarast av ett psykologiskt slag. Många gånger blir man arg och äcklad. Andra gånger uppstår istället, till ens stora förvåning, sympati. Med sina nära 500 sidor håller The Slap genomgående en imponerande hög närvaro. Spännande, engagerande, provocerande. Och dessutom är läsningen underhållande, i ordets uttänjt generösa betydelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar