Fortsätter att ägna tid åt händelsernas centrum och läser de två inledande novellerna i Egypten berättar: Den rättvisande spegeln (Tranan, 2008). Somaya Ramadans "Brunnen" och, just, "Den rättvisande spegeln". Och hur missvisande det än kan låta, så är det exotiskt. Det är lekande. På något sätt tyngt av tid. Trots det lite bisarra i uppslaget kan jag inte låta bli att tänka på Borges. Doftande. Eller, sjungande. Jag vet inte riktigt hur skillnaden skall beskrivas - frånsett den självklarhet att det faktiskt Är något helt annat - men det finns också mötespunkter. Det där som knackar på tanken och vill skifta. Det där livsavgörande, existentiella (i ordets hela betydelse). Mytiskt, metaforiskt. Annorlunda små noveller, modiga i sina minimala utrop. Nu har jag tjugosju noveller kvar. Hoppas kunna ägna helgen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Intressant denna Din position, att tillåtas skåda Egyptens skeenden genom det litterära rastret, eller är det kanske tvärtom? Själv befinner jag mig i andra ändan av Afrika, i Sydafrika berättar: en stereo i Soweto, ägnar mig åt ungefär detsamma som Du, slås, efter tre noveller, framför allt av Våldets allestädes hotfulla närvaro, i gestaltningen, i handlingen, i rummet mellan mig och texten, projicerar mina begränsade Sydafrika-vetskaper på det. Ämnar bege mig till Egypten berättar: den rättvisande spegeln så snart Bokpaketduvan landat.
Är Du, à propos Tranans berättarserie, bekant med att Indonesien berättar står i begrepp att ges ut under februari månad? En antologi med dylik proveniens torde väl i högsta grad vara On Word Artskt!
Kramar en masse!
Och igen, à propos Tranans berättarserie och Hans Eminens Borges, har Du stiftat närmare bekantskap med Lettland berättar: Människomuséet? Den ljuvligaste magiska realism om jag inte missminner mig!
Ja du, denna berättarserie!
Blir nyfiken på våldet i rummet mellan dig och texten, hur du menar...
Och tack för tips om Indonesien, mycket angeläget enligt min mening.
Skicka en kommentar