Läser en ny bok på uppdrag. För mig okänd författare. Givit ut ett otal på eget förlag. En bit in har jag arbetat upp ett motstånd, redan. Irriteras av dubbla mellanslag och slarv. Tar en paus, skärper till mig. Återvänder och läser koncentrerat, neutralt. Så funderar jag ännu en gång över sysslan att läsa text man inte tycker om, rent allmänt. Hur mycket ansträngning det kräver. Hur kritiken har så många fällor och är så ständigt dolt styrd, av än den ena än den andra strukturen. Den nödvändiga godtyckligheten i det att den utgår ifrån en människa, en erfarenhet. Och så minns jag det korta inslaget om Bolaño jag såg (det var så fullständigt självklart att han skulle ha suttit på en bar och vänskapat med Nuria Amat, så fullständigt självklart) och hur någon berättar att han läste väldiga mängder. Värdet av det. Värdet av att läsa allt, och mycket. Bredda texterfarenheten. Trycka in orden även när de inte vill, inte får rum. Det händer att man då tar sig förbi motståndet och vidgar mottagandet. Arbetar in en litteratur i tanken och drabbas av den. Även om man inte skulle råka tycka om den. Det händer. Kanske senare i eftermiddag?
måndag 22 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du tar upp flera tankar tycker jag. Det jag fastnar för först är ordet "neutralt". Hur läser man neutralt? För mig känns det oerhört tillkämpat – som att man egentligen har mycket (negativ) kritik och invändningar som man försöker bortse från. Det låter som om du läser en text som i grunden är rätt dålig, för även i en text som man inte tycker om går det ju att se att det är en "bra" text. Eller jag kan det i alla fall, och jag är rätt säker på att du kan det också :-D
För en annan sak som du tar upp är det att övervinna motstånd mot att läsa texter som man inte direkt känner lust till – därför att man tror att man får ut något av dem om man står ut och tar sig igenom.
Men du påminner mig också om att uppdragsläsning kan vara såååå dödande, även vad gäller texter som är riktigt bra!
Som vanligt för du tanken vidare. För mig är det viktigt, både privat och under uppdrag, att "klara av" den läsning jag antagit. Det kräver egentligen en lång förklaring, men jag menar alltså inte en "rätt" läsning, men en som i möjligaste mån är neutral i förhållande till det jag bär med mig in i texten. Avklädd egots begränsningar, om man väljer en mer pretantiös beskrivning. Med texter som inte helt håller måtten kan man utmanas att se bortom det. Undra om det finns värden trots misstagen. Vad gäller texter som man kan uppfatta som bra men som man ogillar tycker jag ofta att sådan läsning är oerhört intressant. Den motsägelsefullheten.
Och ibland kan ju texten utmana. Du säger ta sig igenom och få ut något. Absolut. Men också en sorts kamp, där man ger sig sjutton på att ta sig igenom för att man vill anta det som texten utmanar, om du förstår hur jag menar.
Dödande. Och det var då jag uppmuntrade mig med att minnas den breda läsningens belöning. För kanske är det så att All läsning är bra läsning??
Nu fick jag fundera lite.
Är verkligen all läsning bra läsning? Jag kanske kan sträcka mig så långt som att ingen läsning är bortkastad eller meningslös (eller nja... förresten). Men om uppdragsläsning och pliktläsning tar all tid, och inget finns över för det som lockar, då är kanske inte läsningen så bra.
Men det där att ge sig sjutton på att ta sig igenom något där man känner mer motstånd än lust, det känner jag igen. Tillfredsställelsen (både medan man läser och efteråt) är ganska stor belöning, även om det inte blir en bok man älskar. Det är ju en kamp, som du skriver.
Skicka en kommentar