Lingua Universalis

Tidigt, tidigt i morse hörde jag på radion tankar om att det ibland är som att det klingar ett glaspärlespel i tillvaron. Låter kanske suspekt, men det var, där och då, en angenäm formulering att ta sig in till staden med. Ett glaspärlespel. Det är många år sedan jag läste romanen i fråga. Minns att jag tyckte att den var en utmaning då. Jag hade tidigare bara tagit mig an Hesses Siddharta och Spelet krävde onekligen ett annat tålamod. Men jag minns den som enastående läsvärd. Vindlande. Subversiv och intellektuell, i en salig blandning. Konstfull. Något sådant. Är nog i behov av en omläsning. Men tanken på de klingande glaspärlorna får fungera i väntan på det.