onsdag 16 juni 2010

Dået Här

Om jag enbart tar hänsyn till att det här är ett forum där jag får skriva precis vad jag vill, där inga krav egentligen kan ställas på objektivitet och perspektiv, inga önskemål från uppdragsgivare eller stilistiska inriktningar, inga avtal, ingen sluttid, ingen politik, inga tillrättalagda förbehåll. Om jag tar till vara på rätten att säga precis vad jag vill, spontaniteten, skulle jag om David Albahari och hans roman Lockbetet säga att jag läst det bästa på länge. Förbannat bra bok. Ja, genial litterär text. Jag skulle kunna fortsätta med att rabbla upp godheter och snyggheter i dess namn och vältra mig i oreserverat omtyckande. En del av mig vill det. Så mycket har denna enkla, opretantiösa text, som jag precis läst för andra gången (i rad, hur ofta händer det), påverkat mig.
Men jag kan inte nöja mig där, jag vill istället fortsätta att fundera på varför denna enkla text har haft en sådan inverkan. Där finns möjligen det intressanta.
Roman har 14 år på nacken. Skrevs på serbiska. Befinner sig i Serbien och Kanada (det senare av dem den plats där författaren själv bor numera). Utspelar sig i minnets och verklighetens tid. En ganska anonym man försöker skriva en form av historia om sin mor och sitt tidigare hemland. Om att lämna sitt land, om kriget, om livet. Även om det lite slarvigt ofta refereras till den gode Bernhard kan jag inte annat än att hålla med om parallellerna denna gång, innehållet är på samma sätt svårt att återge, att fånga. Och som hos Murnane för all del. Ett konkret innehåll, som av andra skäl än bristande konkretion, glider undan för blicken. Är för pågående i stunden kanske? Som ett filter mellan åskådning och beskrivning, en isolering, ett främlingskap, som kan föra tanken vidare till landsflyktens absoluta ensamhet i just detta fall.
Det finns även/samtidigt/därför en påträngande, i ordets positiva bemärkelse, närvaro i Albaharis prosa. Som gör läsaren uppmärksam och långsamt medkontemplerande. En alldaglighet som i min föreställning kan fånga de mest olika läsare. Viljan att lyssna.
Möjligen går det att dela upp Lockbetet i två nivåer, eller samtidigt pågående skeenden. För det första är det historien om jagets mor. Han företog sig, sedan fadern gått bort, att spela in sin mors livsberättelse på band. Han återger sessionerna när hon berättar för honom, och därigenom också hennes liv. Hennes upplevelser. Hur de sitter där vid var sin sida av bordet. Stundens förlägenhet, irritationen, den yngres hastiga olyssnande.
Men så långsamt framträder en sorgesam hyllning, en kärlek och en saknad till modern och som läsare kan man inte annat än älska denna gamla kvinna, med de krökta, sönderarbetade händerna, med spåren och erfarenheterna, med det så allmänt förekommande bristerna. Berättaren närmar sig en kärlek till det förflutna, till sin egen ofrånkomliga historia.
Den andra samgående delen är den i Kanada. Författarvännen Donald och ölen och samtalet. Det blir i sammanhanget inte lika viktigt, men det återkommer med sina mer reflekterande drag om och om igen. Och utvecklas.
Genom dessa båda nivåer finns berättarens ständiga självdistans, ett introvert ifrågasättande. Jaget skriver för sig själv, liksom omedveten om att publicering innebär andra tolkare. En distans. Försökanden att förstå det som inte kan förstås. Kritiskt minns han hur han otåligt reagerar på moderns tillvägagångssätt, suckar, väntar. Ser Donalds irriterande sidor, säger inget, låter sig i tystnad motsägas, bli sutten på.
I dessa tider av självbespegling lyckas alltså Albahari genomföra ett intressant och ovanligt metaperspektiv i sin roman. "Om jag hade kunnat skriva", "om jag var författare", upprepar berättarrösten, som bestulen av den mer erfarne kollegan. Fast att historien redan är skriven, skrivs i denna stund, reflekterar han över hur han hade skrivit den om han hade kunnat skriva den. Inte förrän mot slutet hinner tiden ikapp och rösten landar i sin egen texts samtida göranden. Det låter inte särskilt ovanligt, snarare som något med anor långt bak i tiden och metandets ursprungliga testanden. Och på sätt och vis kan det vara så. Men på samma gång finns det en särskildhet i framlyftandet av sin egen oförmåga, i ett förnekande av den text vi faktiskt ser framför oss. I stunder kittlas jag av tanken att Donald inte alls är en annan person. Jag läser in röstens samtal med sin författare. Eller Albaharis försök att skriva privat, att mota bort och avslöja den illasinnade och osympatiska författaren i honom. Svaret lämnas jag utan, det viktiga är att texten öppnar och tillåter den typen av respons, av fundering. Kanske måste jag läsa Lockbetet en tredje gång inom ett par månader. Ytterligare söka svar på frågan om vad det är han har fångat. I den totala upplevelsen av något redan avslutat och ännu inte skrivet, på samma gång.
Jag hoppas innerligt att Tranan får möjlighet att fortsätta utgivningen av ett så centralt författarskap, David Albaharis. Hur jag efter en enda roman, en lågmäld, enkel sådan, kan klassificera så bestämt behöver jag inte svara på. Jag behöver inte vara objektiv. Jag kan säga att jag bara vet.

Översättning från serbiska av Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic.

4 kommentarer:

La Bibliofille sa...

Om man ändå hade Din förmåga att förmedla sin läsupplevelse så som Du kan, sätta ord på texten på det vis Du gör! Omläsningar och paralleller till Bernhard och Murnane väcker, vid sidan om Din text, ett läs och habegär jag inte känt på länge. Tack, titel och författare antecknas aktsamt i högermarginalen!

On Word Arts sa...

Tack själv. Ett begär som glädjer mig La B. Det här är verkligen något för dig tror jag. Ett par titlar till finns på engelska, om tillståndet består efter umgänge.

caroline sa...

Instämmer, låter fantastisk.

On Word Arts sa...

Hamnade i ett samtal om boken häromdagen, och vi konstaterade att kritiken varit ljum och att vi båda läst den fler än en gång. Således, en koncentrerad läsning, en lyhörd, en ödmjuk och öppen, rekommenderas, för att inte dundra förbi det subtila. Men viktigast ändå; läs den!