överträdelse, förseelse, brott

Ett alternativ till tidigare diskuterade spänningsromaner, av skiftande kvalitet, skulle kunna vara Rose Tremains senaste roman. Det är den elfte hon skriver och den första efter Orange Prize-vinnande The Road Home från 2008. Placeringen innanför eller utanför en redan i sig vag gräns om vad som kan ringa in en spänningsgenre är på inget sätt självklar, men med mord, övergrepp och andra obehagliga inslag närmar den sig onekligen det förstnämnda.

Aramon Lunel, enslig, smutsig och försupen, bor ensam i det vackra familjehuset i landsbygdens Frankrike. En bit bort, i en modern bungalow som fullständigt förstör den annars orörda omgivningen, bor hans styvsyster Audrun. Hon hjälper honom emellanåt. Tvättar och sköter om. Men relationen är mörk, det förstår man ganska snart.

I London är antikhandlaren Anthony Verey inte längre det namn han en gång var. Han har svårt att se mening i dagarna och låter allt oftare tanken svepa iväg honom in i fantasier om de unga män han känt och umgåtts med. Han flyr till Frankrike, till sin syster Veronica och hennes i Anthonys ögon krävande sällskap Kitty. Väl där börjar han se sig om efter ett hus att åldras i, att börja leva i igen. Han hör talas om Lunels casa, men med det sinne för det perfekta som Anthony utvecklat är Audruns boplats ett allvarligt fel. Härifrån förs liven samman.

Tremains historia är tveklöst skickligt sammansatt. Den formar en tidslig cirkel och har få innehållsliga förutsägbarheter som tynger den. Psykologin är det centrala. Den mörka. Baksidan. Människan är ynklig och missunnsam, egoistisk och negativ. Trött. Det finns något i luften, en hotfullhet. En kvävande tystnad, ett instängt, vaknande agerande. Och trots att språket inledningsvis kan kännas något övermättat, kanske estetiserat, och liksom störa de i övrigt träffande scenerna finner jag mig en bit in i Trespass fångad. Uppmanad att tänka. Det som är ont och det som är gott har inga fasta former. Tillfredsställelsen i hämndens ombytliga skepnader kan fullständigt skina. För vem är oskyldig, vem är förtjänt av något annat än det som alltid varit? Det är inte på ett sökt sätt som Tremain ifrågasätter gjutna uppdelningar. Hennes historia kräver på något sätt det själv, situationernas komplexitet, simpla sammanträffanden som vecklar ut sig. Om jag är rätt underrättad är det första gången som författaren skriver i den här riktningen. Somliga säger att tidigare romaner är bättre, jag känner mig beredd att pröva.