Sjätte juli nittonhundranittioåtta. Stockholm. Magnus ser ett moln som ser ut som ett människohuvud. Två ögon. Sedan förändras det och ser ut som ingenting. Någonting med Johan Klings Människor helt utan betydelse går inte att komma ifrån, någonting oerhört skört, tunt, försiktigt. Ett flertal kritiker har använt ordet varsamt, när man går igenom bemötandet. Berättelsen i hörnet. Den av slumpen bortglömda. Lågmälda. Magnus vandrar genom sommarstaden, frilansarbete efter frilansarbete strykes på listan och ett refuseringsbrev för hans roman hinner ikapp honom. Han tänker egentligen bara på Josefin. Han väntar. Hon tycks aldrig ringa. Någon själ med en liten aning värme dyker upp, annars är det bara kallt, nittiotal. Johan Klings sätt att genomföra Magnus stillsamma vandring går inte att motstå. Språket har en oefterhärmelig närvaro, en ärlighet som träffar rakt in. Inga förskönande omskrivningar, inga ursäkter. Bara Magnus. "Jag drog med skon i gruset. Mina skor var dammiga. Jag brukade bry mig om vad jag hade på mig. Men det gör jag inte längre har jag märkt. Förr tyckte jag att det betydde något. Nu ser jag ut som alla andra. Om ens det. Det passar mig bättre. Jag hör inte ihop med det som är nuet. Jag känner inte mig själv längre, tycker jag. Jag känner inte det som är omkring mig." En knappt märkbar självkänsla, nedåtgående. Man vill liksom greppa hårt om hans axlar och skaka liv. Värma upp.
Det är en kontemplativ och rysligt intim skildring av låtsastillvaron, och det som är verkligt och fortfarande ändå svagt bultande i den. Det är en upplevelse.
Bild: Morgon på Kungsholmen av Torsten Jovinge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar