Rösterna

Färden genom mangroven
Traversée de la mangrove
Maryse Condé
Översättning Helena Böhme

Jag har hört Condés roman från 1989 omtalas i varma ordalag jag vet inte hur många gånger och mina förväntningar var höga när jag ägnade den en vårregnig Berlindag för någon vecka sedan. Jag läste i sträck, tog ett par mindre pauser, fortsatte igen. Det tjänar böcker av det här slaget på. Febriga, tyngda böcker, med mänskliga röster och öden som inte värjer sig. Som satts samman till en massa av allvar, enkelhet. Historien berättar om hur en död man, Francis Sancher, hittas med ansiktet djupt sjunket ner i den feta leran på en stig i byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Den centrerade frågan är vem han var. Historierna om honom och hans bedrifter är många, ondsinta, beundrande, skiftande. Krafter som inte alltid går att styra kan ta åsikter och fördomar till oanade höjder. Enskilda vinklar kan bli allas. Genom den mångfald det knappa tvådussinet röster ger närmar man sig en verklig historia, en verklig i bemärkelsen möjlig. Det ges väl egentligen inga svar, det blir upp till var och en att föreställa sig. Och ändå ringas det som skall in. Färden genom mangroven är förförisk i sitt vemod och det är det som enligt mig blir Condés främsta verktyg. Det är inte genom hennes skapande jag blir berörd, det är genom hennes speglingar, hennes lyhörda återgivelse. Hettan och rädslan händer, människorna talar. Det sorgsamma och det hoppfulla går att tro. Ett par av de öden som gestaltas talar extra starkt, flertalet av dem är kvinnor. Deras mänskliga vilja att ta sig vidare, klara mer, bryta. Jag vill gärna varmt rekommendera mangroveträskens feta lera (en genial beskrivning lånad från författaren själv). Inte för att det är en sensationell roman med högljudda narrativa vändningar. Precis tvärtom.