How do I stop? How do I stop? How do I stop? How do I stop?

Under eftermiddagen har jag börjat fingra på den till mitt hem nyanlända samlingen med Sarah Kanes dramatik. Väl igenom det introducerande förordet av David Greig och halva Blasted från 1995 är boken svår att lägga ifrån sig. Sarah Kane har pockat på min uppmärksamhet från flera håll under flera år och nu äntligen får jag en chans att läsa henne. Det finns mycket att säga om företeelsen att läsa dramatik, den oförverkligade dramatiska texten, men i denna stund är det just textens innehåll jag vill åt, hennes ämnen. Man ser en utveckling mot det mer och mer uppbrutna, ickenarrativa, i hennes sammanlagt fem pjäser och jag följer spåret. En kronologisk läsning fram till den postumt publicerade 4.48 Psychosis. Kanes sista pjäs ger inga instruktioner om antal skådespelare som texten rymmer. Jaget är upplöst och orden rör sig fritt, gränslöst. Anar man en doktor och en patient? Eller är den dominerande rösten en annan auktoritet? Patientens olika röster? Beröringspunkterna med verkligheten är uppenbara och Greig menar att man i texten kan se en medvetenhet om den postuma publiceringen. Sarah Kane tog sitt liv i februari 1999, strax efter det att pjäsen var färdigskriven.