Igen, det där med läsandet. Olika läsarter. Syfte. Värde. Elitism eller gör vad f* du vill. Hos den synnerligen givande bloggaren Mark Thwaite fann jag material till stundande ledighets fria funderingar. Att tänka på litteraturen, att slåss med frågan om litteraturen, och där igenom möta vår tids grundläggande frågor. Kan man dela in läsandet i studerande eller inte, filosofiskt eller inte (vilket som nu kan anses vara vad), i slentrianmässigt nöje eller seriöst? Middagsgästen som rabblar kortlistan till Booker eller den som i hörnet läser, verkligen, läser Celan. Vilken art föredrar man? Frågan breder ut sig i The demand of reading.
fredag 23 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Mellan lunch och mera jobb hinner jag inte läsa. Men jag ska. Sen. Tankar om läsning, fast av lite annan art, antar jag, väcker det här projektet som verkar ha blivit ganska ombloggat: http://www.readallday.org/
Varför, egentligen, undrar jag vill man läsa 1 bok om dagen i 1 år... Effektsökeri eller otämjd läslusta eller...
Tack för Demand-länken; den eviga frågan... även om jag gissar att det inte är svårt för var och en att veta hur och varför man själv läser.
Och Hermia, tack för länken du också! Jag läste om 1 bok om dagen i ngn tidning och undrade vad det var för dåre, nu skall jag se efter.
Tar tacksamt emot länken till läsprojektet, som, när jag kikade hastigt, verkar ordentligt med givande titlar och projektbeskrivning. Blev glad av att se att hon bland Mycket annat läst Beauty Salon som jag skrivit om tidigare. Men som ni säger, fundersam blir man. Och inte helt klar över syftet när hon säger: Varför inte? Men jag skall botanisera vidare.
Kan inte låta bli att tänka att jag nog inte alltid vet varför jag läser, i alla fall att det tål att formuleras och formuleras om då och då.
Jag tror det finns intill en ny anledning för varje lästillfälle, sedan en nästan allomfattande till varför man öht Läser (jmf tex måla eller spela fotboll). (Om jag är klarare denna gång, insåg efter förra kommentaren att jag var ganska dimmig i mitt uttalande, dock ack så slutkörd även nu att inga längre tankeverser göre sig besvär.)
Kanske också stålar och kändisskap? 365 böcker på ett år har ingredienserna till en blogg-bok - ett lagom ”galet” bloggprojekt startat för att "bearbeta sorgen över en systers död". Suck.
Ang. läsning: Twaithe snärjer in sig i argumenten men det är väl nästan oundvikligt när man diskuterar läsning. Blanchots idé om att litteraturen ställer frågor till (krav på?) läsaren är hursomhelst både spännande och problematisk. Om man vidgade den tanken något, vore det kanske möjligt att se varje förkastande av ett litterärt verk som ett tecken på en i någon mån misslyckad läsning, där det är jag, läsaren, som inte levt upp till verkets krav eller frågeställning. Det är kanske ett väl radikalt försök att frångå föreställningen om att läsarens uppgift alltid är att ”värdera” verket, vilket dock också manar till en ödmjukare inställning till rollen som just läsare: försöket till förståelse blir centralt (Blanchots passiva möte med den andres röst), även om det inte utesluter att man också finner texten t.ex. banal, illa skriven, rasistisk.
Men jag tror som Caroline att orsakerna till att man läser också varierar, ned till det enstaka lästillfället.
Variation i anledning håller jag med om. Backar man ett ögonblick kan man också spåra ett slags godtyckligt ordnande i orsaker tycker jag. Associativa system av plikt och belöning.
Ang. läsning kan man kanske fundera på vad det är man skall inräkna i försöket att förstå. Den andres röst, hantverket, försöket till brott mot det ena eller andra, eller möjligen den kommersiella aspekten. Listan kan göras lång. Utan att halka in i nykritik känns ofta, för mig, det isolerade verket intressant. Eller den isolerade läsningen. Och därmed verkets föränderlighet inför läsningens variation. Då är väl det enstaka lästillfället åter igen relevant.
Skicka en kommentar