söndag 13 september 2009

"utan att någonsin kunna nöja oss med de ringa skäl som den bittra arkitekt som bestämmer över denna oändliga labyrint försöker lugna oss med"

Amfitryon (2000) 2009
Ignacio Padilla

Översättning av Hanna Axén
Bokförlaget Tranan


De senaste åren har det gått att skönja en tydlig vilja att behandla mystik kring historia och böcker i litteraturen. Genom diverse dokument, manus, brev, efterlämnade skrifter eller foton har berättelserna letat sig tillbaka i tiden, till krig och skuld eller till möten och förlorade kärlekar. Inte sällan har man hamnat i ett dunkelt bibliotek med hemlig ingång och letts fram till en specifik gömd bok med ett avgörande pappersark inskjutet för att aldrig finnas. Det rör sig ofta om relativt lättillgänglig och underhållande prosa. Frapperande uppslag, sidvändarmekanismer och friande spänningsdetaljer. Med dessa karaktäristika i tanken är det kanske inte så konstigt att inte fler av de läsare som hyllar inriktningen hittat vägen fram till Borges. Hans labyrintiska spegeleffekter och kryptiska spår har onekligen samma botten, men han kan som bekant inte alla gånger beskyllas för att vara lättillgänglig.
Möjligen skulle Ignacio Padillas roman Amfitryon, utgiven av Tranan, kunna placeras mellan dessa två poler, fungera som en sammansmältning. Underhållning och ivrig spänning tillsammans med tankekrävande pusselbitar och historisk tyngd. Romanens kärna, dess bultande hjärta, är schackkonsten. Kring dessa svartvita partier kretsar romanens herrskara hungrigt jagande efter vinst och på samma bräde avgörs öden rörande så många fler individer än vad man inledningsvis kan ana. Historien berättas av fyra olika jagröster som ansvarar för var sin del av boken. Handlingen är i övrigt svårbeskrivlig och lämnar efter sig ett flertal frågor kring hur saker egentligen hängde ihop. Bokens inledande del beskriver ett schackparti på ett tåg, där två karaktärer sätter sina identiteter på spel. En vinner och slipper åka mot en säker död vid fronten, en annan förlorar möjligheten att leva ett stillsamt banvaktsliv på sträckan München-Salzburg. Att nämna namn i detta sammanhang är lönlöst, det blir helt enkelt för många. Därtill är namn och identitet ett högst flytande begrepp i Padillas värld.

Det finns två huvudsakliga anledningar till att jag sugs in i denna värld och varmt vill rekommendera Amfitryon. Den första är gåtan. Padilla har vaskat fram en historia verkligt klurig och det kräver både koncentration och lust för att kunna följa dragen. I vissa lägen hjälper inte ens det och man går bort sig bland falska och riktiga schackgenier. Men det romanen förlorar på tvära handlingskast och utelämnande av detaljer vinner den när gåtan av samma skäl hamnar i ljuskäglans mittpunkt. Med en nästan byråkratisk korthet flyttas man från det ena decenniet till nästa, från Buenos Aires till Cruseille och till London. Det är ett livsfarligt labyrintiskt kodsystem som skall finnas och förstås, det är spökskrivare, tavelförfalskare och mänskliga ersättare i nazismens högkvarter. Att Padillon kan sina liknelser och metaforer, och snirklar fram dem till sin läsare i de mest prunkande, snyggintellektuella och själfyllda formuleringar man kan föreställa sig räddar berättandet undan all form av tråkighet. Det är kargt och det är elegant och min tanke går förutom till Borges till så spretigt sammansatta likheter som Chandler, García Márquez, Auster och kanske till och med Kafka. Just García Márquez är intressant eftersom Padilla är en av grundarna till den så kallade Crackrörelsen från 1996, vars manifest tillkännager en vilja till brott mot den latinamerikanska litteraturens tradition av magisk realism och hemlandsfokus. Padillas roman kan stolt visa upp sitt internationella perspektiv i det avseendet men vad gäller den magiska realismen blir jag något mer fundersam. Visst är ramarna verkliga, till och med emellanåt verklighetsbaserade, och det som händer inom dessa ramar är inte direkt övernaturligt och surrealistiskt om man jämför med inriktningens mest flagranta exempel. Men gåtfullheten och framförallt berättarrösternas oförmåga att nå sanning och pålitliga minnen ger oupphörligen känslan av förhöjd verklighet. Bedrägligheten och lögnen har höljt all insikt i skugga likt ett täcke av damm i ett sedan många år orört hus.
Slutligen kan jag bara hoppas att Padillas roman så småningom kommer ut i pocketutgåva och hamnar i händerna på gemene pocketman. Det förtjänar den verkligen.

År 2000 tilldelades Amfitryon det prestigefyllda priset Premio Primavera Novela för bästa spanskspråkiga roman.

6 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Det här låter väldigt spännande tycker jag. Tack för att du uppmärksammade mig, för den här hade jag inte hittat annars.

Det finns ju onekligen något väldigt lockande i de där "mystiska" böckerna (det tycker jag också), men det verkar vara väldigt svårt att skriva något intelligent om det hela. Rosens namn framstår fortfarande som det bästa i genren. Hur står sig den här boken i jämförelse med den? (Eller det kanske inte ens är något du tänkt på)?

On Word Arts sa...

Tänk har jag, men indirekt, eftersom jag ännu inte läst Rosens namn. Jag uppskattar verkligen Eco och har det senaste haft anledning att gräva ner mig i hans Om skönhet och Om Fulhet. När du säger bäst i genren måste jag ta mig an Rosen förstår jag nu. Tror dock att jag vågar säga att Amfitryon ligger i samma liga. Den är nog något helt annat än Ecos rika berättande, men det intelligent om det mystiska och det är koncentrerat och snyggt.

Vixxtoria sa...

Det låter lovande med den där Amfitryon.

Och har du inte läst Rosens namn, så har du något trevligt framför dig. Den är (om man vill) så mycket mer än en mordgåta i klostermiljö. Men det är roligt med en sådan bok som lyckas på många plan, tycker jag.

On Word Arts sa...

Håller med dig, som kan rekommenderas till olika typer av läsare. Tänker till exempel på Vindens skugga, The brief history of the dead och faktiskt Strändernas svall.

Kajsa sa...

Jag gillade "Amfitryon", den är komplex med ändå spännande på ett väldigt enkelt och bladvändarvänligt vis. Den borde absolut kunna locka en större publik, men det är väl att hoppas för mycket antar jag.

On Word Arts sa...

Tänker att Lispector och även exempelvis sekwas titlar som kommit som pocket nått längre ut och sålt på bra. Kanske finner även många vägen fram till Padilla på bokmässan. Jag tycker att vi hoppas.