torsdag 27 augusti 2009

There is natural ignorance and there is artificial ignorance.

Veckan tycks gå i de gamla goda namnens tecken. Hos The Paris Review fann jag i morse, i deras briljanta intervjuserie, ett samtal med Ezra Pound. Över 30 sidor, om de tunga ämnena. Mycket nöje!
Upplagd av kl.
Etiketter: ,

4 kommentarer:

Gunnar sa...

Tack, tack! Känslan: Behöver jag andra källor än den här bloggen för nya infall?

Tog en paus i mitt arbete och började läsa intervjun.

Bland annat, tyckte jag mycket om det här:

"Technique is the test of sincerity. If a thing isn´t worth getting the technique to say, it is of inferior value. All that must be regarded as excercise."

Ska inte nämna namn eller titlar, men många böcker faller just i kategorin: "övning pågår".

Men det Pounds krav är förstås mycket mycket stränga.

fredag, 28 augusti, 2009
On Word Arts sa...

Tack själv Gunnar, för dina reflektioner! Stränga krav indeed. Det är ett av skälen till att jag personligen uppskattar Pounds texter så mycket, både hans poetiska och hans teoretiska. Han är så fullständigt kompromisslös. Och så företrädande en tids estetiska ideal, ideal ovanliga idag. Intressant det där med "övning pågår". Håller helt med dig. Samtidigt tänker jag att vissa vad-somliga-skulle-kalla-övningar kan fungera utmärkt, just på grund av sitt övande. Kan det vara så? Till exempel har jag Flensmarcks Almanacka i tanken, som jag skrev om nyligen.

lördag, 29 augusti, 2009
Gunnar sa...

Jo, du har nog rätt ang. övning: visst kan det finnas ett värde i texter som vill vara just stimulerande, lekfull, intelligent övning. Såg att du gillade Flensmarck, själv lite (fördomsfullt) skeptisk, men nästa besök i en bokhandel lovar jag att bläddra och läsa ett utdrag.

Och, ja, stenhårda krav, som väldigt få (inga? några?) texter rakt igenom uppfyller (såklart väldigt subjektivt, men även om man funderar själv). Passager, kapitel, ja, men annars?

En och annan skönhetsfläck är ju visserligen mänskligt och charmigt, tycker jag, även om jag ändå gillar andemeningen i citatet.

söndag, 30 augusti, 2009
On Word Arts sa...

Om Flensmarck tänker jag att jag tyckte så mycket om den för att den överumplar mig. Och, än viktigare, att den förefaller överumpla sig själv. Den är inte litteratur. Den har omplacerats för att ge en litterär möjlighet, eller hur man nu skall uttrycka det. På det sättet tänker jag på den som en övning. Att den är ett lyckat försök till att ge en text så mycket rum att övningen får plats. Jag är själv lite förvånad, men jag fann den osökt och verklig, trots att den är så medvetet "konstgjord".
Det där du säger om inga/några texter kan uppfylla dylika krav får mig att tänka på att jag uppskattar teoretiska texters hypoteiska anspråk. Visioner. Uppfyllde ens Pounds (och hans bröders) egna texter kraven? Stränga, men kanske också framåtsträvande, positiva krav?

måndag, 31 augusti, 2009

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)