"När vi beundrar ett verks tonfall och när vi är känsliga för detta tonfall såsom varande det mest autentiska hos det, vad är det då vi avser? Inte stilen, inte det intressanta språket eller dess kvalitet, utan just denna tystnad, denna manliga kraft med vilken den som skriver och som har avhänt sig själv, avstått från sig själv, trots allt i denna utplåning har bevarat makt och myndighet, beslutat att tiga, för att det som talar utan början och utan slut i denna tystnad skall erhålla form, sammanhang och samförstånd. Tonfallet är inte författarens röst utan den intima tystnad han påtvingar ordet, vilket gör att denna tystnad alltjämt är hans, det som återstår av honom i den diskretion som för honom åt sidan. Tonfallet skapar de stora författarna, men kanske bryr sig inte verket om det som gör att de är stora."
Ur: Den väsentliga ensamheten (La Solitude essentielle, 1955)
Maurice Blanchot
Essäer
Kykeon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar