Besides, people are not so different.

Ordet förrädisk associerar negativt. Utge för att vara annat än det är, som slår över, tillit som får en att falla. Försåtlig, bedräglig, subversiv. Men som i det verkliga livet finns det ibland också en hatkärlek till dessa ting av svekfullhet. På det sättet dras jag till Nocturnes - Five Stories of Music and Nightfall.

Boken består av sammanlagt fem historier, samtliga något vagt placerade i tid och rum. I "Crooner" får en musiker på en lokal restaurang i Venedig i uppdrag att hjälpa sin framlidna mors stora musikidol att ackompagnera en gondolserenad under en balkong. De samtalar om kärlek och musik. "Come Rain or Come Shine" berättar om en man som hälsar på sina gamla skolvänner och deras havererade äktenskap. Om nostalgiska låtar och föreställningar. "Malvern Hills" handlar om en fattig musiker som får uppehälle hos sin syster och hennes man mot att han hjälper till på deras restaurang. Han möter ett äldre musicerande par och funderar över deras märkliga uppträdande. I "Nocturne" får en mindre lyckad jazzmusiker en skönhetsoperation av sin frus nya kille för att gottgöra att hon lämnat honom. På det lyxiga rehabiliteringshotellet bor han granne med en tjusig stjärna som han gör nattliga vandringar med. Bådas ansikten täcks av bandage. Slutligen får man i "Cellists" möta en ung ungersk man som får privatlektioner av en kvinnlig virtuos som råkat höra honom spela. Hon visar sig inte ha rört en cello sedan barndomen, men säger sig ha gåvan.
Alla novellerna framläggs genom rösten av en rätt håglös man i yngre medelåldern. Det är inte alls frågan om samma man, men berättarrösten är snarlik boken igenom. Han drömmer om ett annat liv, men har ingen förhoppning av att ta sig dit. Trötthet. Avsaknad av vilja. Som när han råkat se hur kvinnan i den andra novellen skrivit oförskämt om honom i sin dagbok och går med på makens tips om att koka en välanvänd sko tillsammans med örter för att fylla lägenheten med doften av gammal hund och således lura kvinnan att grannens jycke varit i lägenheten och tuggat på de sidor berättaren råkat skrynkla samman i sin upprördhet. Små, meningslösa händelser kommer långsamt fram genom texterna, och gör så oupphörligen genom ett filter av en liten, liten förskjutning. Man blundar med ena ögat och drar huvudet bakåt. Lutar det? En liten, liten tilt. Inte på ett sätt som ligger utanför det verkliga, nej, ett tillvaratagande och en belysning av den subtila möjligheten till absurd stämning som bjuds oss alla varje dag. Jag läser någonstans om Ishiguros noggranna iakttagelser som nedtecknas i miniatyraktig stil, om känslan av att ha levt ett förfelat liv, sprickorna i minnet och självbedrägeriets språk och nickar medhållande. Just där, förfelat liv. Trots novellernas imponerande realism, allra mest briljant i dialog, blir jag stundtals uttråkad. Varför vet jag inte riktigt. Lockas att ställa frågan om det blir för realistiskt. För mycket likt människan som hon är. Frustreras jag av att ingenting landar i hopp om förändring? Bristen på syre. Möjliga scenarier om framgång och förändring faller rakt ner i ingenting. Det kommer en ny dag och inga löften kvarstår. Det tuggar vidare.
Nocturnes. Jag vill skriva ner den. Historierna är banala. Romantik i vardagen och lite lagom knepigt. Egoistiska, kortsiktiga människor. Vill jag skriva. Istället tänker jag i förebyggande syfte skriva upp den, någonstans vetande att det är där jag kommer att landa när jag tänkt färdigt. Vad Ishiguro gjort ligger än så länge utanför min kontroll, men det är rent och klart som vatten. En livets biopsi, som en tunn, tunn bit, ett snitt, ur det slentrianfängslade vardagliga. Han ger mig; vi är inte större än så. Och med en smått obekväm känsla tror jag honom fullständigt.