Någon gång under 60-talet skriver Gunner Ekelöf i en anteckning om påverkning:
"Det är en total och beklaglig missuppfattning att endast litteratur, eller huvudsakligen litteratur, kan påverka litteratur. Man kan säga att det är en obegåvad missuppfattning. S.k. formstränghet kan en poet om någonstans lära sig i musiken och varför inte i arkitekturen, åtminstone vissa slag av arkitektur. Vad han kan lära av måleriet är fullkomligt oberäkneligt, för måleriet är självt en skola i hur man uppfattar, ser livet och företeelserna omkring sig. Denna skolning i att se innebär samtidigt en skolning i att återgiva, att välja bland tusen möjligheter det som man anser värt och väsentligt att återgiva. Och detta i sin tur är en skolning i personlighetens potentialitetsregister, den egna valfrändskapsvärlden, nyttigheten och nödvändigheten att framhäva detta i stället för detta andra. Inte på bekostnad av detta andra, för sådant kan detta värdeväljande aldrig bli. Den instinktiva känslan av ändamålsenlighet är utslagsgivande. Omistligt kallar vi det allra ändamålsenligaste men enbart och i och för sig är detta omistliga inte heller nog utan måste omges med ett hov av lägre men lika nödvändiga funktioner som tenderar mot det och framhäver det. Detta är visionen. Visionen är ett försök att konstnärligt, i bild, ton eller ord konkretisera det vi djupt saknar."
Resonemangen fortsätter därefter vidare. Eftersom jag ägnat mycket tid i veckan åt tankar kring litteraturens bildlighet får Ekelöfs formuleringar mig på riktigt gott humör. Anteckningen fann jag av en slump i En självbiografi, i Bonnier klassiker-serie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar