Dammkornens dans i solstrålarna
Strandgade 30
1900
Olja på duk
Vilhelm Hammershøi
Strandgade 30
1900
Olja på duk
Vilhelm Hammershøi
Näst sista hetsiga arbetsdagen innan avfärd sneglar jag åt en bok om Hammarshøi i bokhyllan och tänker att hans bilder är något av det mest fridfulla, stilla, harmoniska jag vet. Det kan förefalla så enkelt att se det vackra. Men andra har sagt mig att de inte ser något annat än tråkighet. Det går att förstå att en sådan bildens perfektionism ibland kan bli ett hinder. Jag vet inte varför, men när det kommer till Hammershøi har jag personligen aldrig hindrats. Tala om en tystnadens magi.
2 kommentarer:
För att inte säga ljusets magi. Personligen har jag även en faiblesse för det stramt rektangulära som viss arkitektur så exemplariskt uppvisar, den får mig att vilja kamma mitt hår som om vore det tex en motorväg i Texas.
Med dig. Vinklar, och stillheten som färglösheten ger. Arkitekturen som producent. Gillar din association för övrigt.
Skicka en kommentar