Åtta meter tarmar. Sårets märkligt tjocka kanter.

Läste nu på eftermiddagen Mara Lees Hennes vård från 2004. Den typen av text (även om man verkligen kan fråga sig vad jag menar med typ i detta fall) vill jag som oftast läsa om igen när jag avslutat den. Som att den behöver sig själv för att bli. Sin cirkel. Orden finns i ett ordrum, och även om sidorna har en ordning, liksom orden, är det som om de, eller jag, vill blanda runt eller släppa fritt. Särkilt mycket så är det med Hennes vård, möjligen på grund av dess språklighet. Denna samling fylls av fysiska ord, reella, rumsliga, riktiga. De hörs i ens huvud när man läser dem. Jag funderar en stund och når insikten om att de är konsonantstyrda ord, vassa, starka, hårda. Eller också är det samlingens våldsamma innehåll som gör att jag upplever det så. Benen inne i den sköra kroppen. Vätskorna och smutsen. Slagen och hudens öppningar, naturliga såväl som skapade. Lee återkommer också till själva metaspråkets formuleringar. Det är synekdoker, allofoner, verb och metaforer. Koreansk språktypologi. Det händer att någon rad påkallar skepsism i min läsning. Att min rädsla för sökt poetiskhet lite söker just det. Men jag måste erkänna att det är inbillning. Jag finner inget svårsmält, ingen självändamålslig last. Jag finner istället koncentration och stilsäkert vältrande i de tabubelagda ämnenas estetik. Med andra ord blir det så. Jag placerar den i listan av texter att återvända till. Jag vill läsa om, och igen om. Djupna.

Hennes vård är utgiven på Vertigo Förlag.