"The moon moves on and on, slowly but not losing a single moment, impatient for the dawn."

De senaste månaderna har jag funnit ett flertal klassiker som jag även om jag absolut borde inte har haft en aning om existerade. Nämnda Dino Buzzatis The Tartar Steppe är en av dem. En god läsare, tillika ypperlig vinhandlare, i ett av Berlins norra kvarter tittade häpet på oss när vi inte hade haft att göra med denna italienska storhet. Nu har jag det.

Ung och ny ger sig soldaten Giovanni Drogo iväg från staden mot Fort Bastiani. Han lämnar livet han levt bakom sig, för att säkert snart återvända mer erfaren och stoltare. Och hur fascinerande är inte den litteratur som redan innan den har sagt det låter mig veta hur saker skall gå? Ger tonen för något outsägligt och vemodigt, genom att tala om annat. Det finns i The Tartar Steppe visserligen en genomgående extern berättarröst, som avslöjar och kommenterar det som sker och skall ske. Men det är ändå inte den som ger mig inblick i utvecklingens förutbestämdhet. I alla fall inte bara den. Det är som om det finns en slags bokmusik lagd över sidorna som gör stämningen.

Och det är så vackert. De små detaljerna, ljuden, ljuset. Den av livet åldrade mannen Giovanni möter på vägen. Han både vet och inte vet sitt öde. Han kommer till fortet, sluts in i det för att aldrig återvända. Livet väl där har bara en syssla. Väntan. Det kommer ett krig, gode gud låt det bara komma, kriget, men det kommer aldrig. De väntar och väntar, och hoppas och spekulerar, luras med i tron på att nu äntligen skall de få lov att uträtta det de är där för att göra. Och sedan kommer det.

Handlingen är egentligen sekundär. Det är känslan som är hela romanen. Väntans och hoppets och rädlans psykologi. Märkligt nog är det svårt att motstå associationerna till den österländska filosofin (jag nämnde Hesse förut), inte minst i textens förhållande till döden. Det är meditativt och förföriskt. Kusligt och fyllt av skönhet. The Tartar Steppe är en roman att ta med sig. I linje med till exempel Calvinos De osynliga städerna. Man läser om den, rekommenderar den, tänker på den.