Om någon nämner Steve Martins namn är min första association den roande scenen i It's complicated, där han i ett rus av gräsfnitter tar sig igenom ett mingelparty tillsammans med Meryl Streep och senare går loss i ett pain au chocolat-frosseri av sällan skådad nivå. Det är det första, kanske för att det är det senaste. Annars går tanken vagt till några slags komiska roller i några filmer från förr som jag varken sett eller minns namnen på. Att han var storsäljande romanförfattare hade helt förbigått mig. Att han var bevandrad i konsthistorien även det.
Nåväl, förra veckan sattes i mina händer den relativt nyutkomna An Object of Beauty av just Steve Martin. Romanen berättas av konstskribenten Daniel Franks och utifrån hans blick får man följa historien om den unga, vackra, begåvade Lacey Yeager på hennes vandring från anonym källaranställd på Sotheby's till gallerist och mer namnkunnig faktor i sammanhanget. Det är nittiotal till en början och konstvärlden blomstrar. Man åker jorden över och man byter konstverk med museum och man dealar och spekulerar, allt medan själva artifakterna tycks stiga ohämmat på marknaden. Det är en underlig tid. Förändringen sker som av sig själv, konsten blir till mer än guld. Det är mycket att orda om. I ett litet hörn av detta vimmel agerar Lacey. Självmedveten, beräknande, lightminded. Playing.
Man kan nog ana, redan efter dessa korta rader, att det inte står särskilt mycket att finna i An Object of Beauty om man vill undersöka lodräthetens undre regioner. Det här Är yta, inte tu talt om det. Och det kan vara väl så givande i stunder. Det är det också till en början i fallet Martin. Man dras med lite i vimlet, roas, fascineras. Men som förut, i den samtida amerikanska prosan inte minst, blir det pratigt och rappt, stigande och kittlande, klurigt och överaskande, för att landa innan man nått intressanta höjder på riktigt. Det händer kort sagt inget mer. Det är en god idé till roman. Det är stiligt och kanske till viss del skickligt genomfört. Och det är snart placerat i ett rätt trist rum någonstans långt bak i minnet. Rent konkret förstår jag heller inte vad bilderna på diverse kända verk ur konstkanon gör på var och varannan sida. Det skapar mer förvirring, och man blir ytterligare konfunderad över var i detta drama berättaren är placerad. Trots att romanen inleds med en förklaring av hans roll i Laceys liv undrar man: Minns han? Skriver han medan han upplever det? Eller är det helt enkelt så att författaren inte är riktigt konsekvent i sina karaktärers positioneringar? Det blir en aning rörigt. Är Lacey själva skönhetsobjektet för Daniel (eller för Martin...), när man får följa med in i de återberättade/ihopfantiserade intima akterna? Eller är det tomheten, spelet i denna värld av skönheter som åskådliggörs? När det dyker upp en brottssak mot slutet dukar historien under, konstruktionen tar över den litteratära finessen. Det är inte en glasklart dålig roman, An object of Beauty, även om jag inte har hållit tillbaka kritiken. Den fungerar. Till exempel kan den språkliga närvaron imponera. Den kan roa för stunden. Men det är samtidigt en roman som man lite undrar varför man läste. Och det är helt fel känsla om ni frågar mig. Så känns inte en god bok.
Nåväl, förra veckan sattes i mina händer den relativt nyutkomna An Object of Beauty av just Steve Martin. Romanen berättas av konstskribenten Daniel Franks och utifrån hans blick får man följa historien om den unga, vackra, begåvade Lacey Yeager på hennes vandring från anonym källaranställd på Sotheby's till gallerist och mer namnkunnig faktor i sammanhanget. Det är nittiotal till en början och konstvärlden blomstrar. Man åker jorden över och man byter konstverk med museum och man dealar och spekulerar, allt medan själva artifakterna tycks stiga ohämmat på marknaden. Det är en underlig tid. Förändringen sker som av sig själv, konsten blir till mer än guld. Det är mycket att orda om. I ett litet hörn av detta vimmel agerar Lacey. Självmedveten, beräknande, lightminded. Playing.
Man kan nog ana, redan efter dessa korta rader, att det inte står särskilt mycket att finna i An Object of Beauty om man vill undersöka lodräthetens undre regioner. Det här Är yta, inte tu talt om det. Och det kan vara väl så givande i stunder. Det är det också till en början i fallet Martin. Man dras med lite i vimlet, roas, fascineras. Men som förut, i den samtida amerikanska prosan inte minst, blir det pratigt och rappt, stigande och kittlande, klurigt och överaskande, för att landa innan man nått intressanta höjder på riktigt. Det händer kort sagt inget mer. Det är en god idé till roman. Det är stiligt och kanske till viss del skickligt genomfört. Och det är snart placerat i ett rätt trist rum någonstans långt bak i minnet. Rent konkret förstår jag heller inte vad bilderna på diverse kända verk ur konstkanon gör på var och varannan sida. Det skapar mer förvirring, och man blir ytterligare konfunderad över var i detta drama berättaren är placerad. Trots att romanen inleds med en förklaring av hans roll i Laceys liv undrar man: Minns han? Skriver han medan han upplever det? Eller är det helt enkelt så att författaren inte är riktigt konsekvent i sina karaktärers positioneringar? Det blir en aning rörigt. Är Lacey själva skönhetsobjektet för Daniel (eller för Martin...), när man får följa med in i de återberättade/ihopfantiserade intima akterna? Eller är det tomheten, spelet i denna värld av skönheter som åskådliggörs? När det dyker upp en brottssak mot slutet dukar historien under, konstruktionen tar över den litteratära finessen. Det är inte en glasklart dålig roman, An object of Beauty, även om jag inte har hållit tillbaka kritiken. Den fungerar. Till exempel kan den språkliga närvaron imponera. Den kan roa för stunden. Men det är samtidigt en roman som man lite undrar varför man läste. Och det är helt fel känsla om ni frågar mig. Så känns inte en god bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar