"eller känner att jag känner på den plats för känslan som jag är"

Efter detta lässtopp, läslöshet, upptagenhet av allt annat, sätter jag mig ner för att försöka. Tänker att Saramagos beundransvärda meningsbyggnad skall fungera. Den fungerar. Och handling. Och karaktärer. Och fantasiutmanande intertext. En bit in i Året då Ricardo Reis dog landar man i följande:
"Dess titel är The god of the labyrinth, författaren Herbert Quain, även han irländare, vilket inte är något enastående sammanträffande, men namnet, det är verkligen enastående, ty utan någon större felaktighet i uttalet skulle man kunna läsa det som Quem, Vem på portugisiska, titta, Quain, Quem, en författare som inte är okänd enbart därför att någon har hittat honom på Highland Brigade, om det enda exemplaret fanns där, och nu inte ens det, desto större anledning för oss att fråga oss, Quem. Resans långtråkighet och det titeln antydde hade gjort att den attraherat honom, en labyrint med en gud, vilken gud skulle det vara, vilken labyrint var det, vilken labyrintisk gud, men när det kom till kritan var det bara en vanlig deckarroman, en banal historia om mord och utredning, gärningsmannen, offret, såvida inte offret kom före gärningsmannen, och slutligen detektiven, samtliga tre dödens medbrottslingar, egentligen, skall jag säga er, är läsaren av detektivromaner den ende som verkligen överlever den historia han läser, om inte det är såsom ende och verklige överlevande som varje läsare läser hela historien."
Detta alltså utifrån romanfiguren Ricardo Reis, före det att han läser om sin egen död, i form av en av Fernando Pessoas heteronymer, i tidningen. Men detta, säger den kryptiske och positionsalternerande berättarrösten, kan helt enkelt inte stämma.